This is an HTML version of an attachment to the Freedom of Information request 'Arkivbeskrivning samt beskrivning av allmänna handlingar'.

Hantering av 
allmänna handlingar 
vid universitetet 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
2
 
Förord till andra upplagan 
 
 
Regelsystemet för allmänna handlingars offentlighet är viktigt från såväl principiella som 
praktiska synpunkter. Det är också både omfattande och krångligt. Datateknikens tillkomst 
och snabba utveckling har tillfört en rad delvis svåra problem, som lagstiftaren är medveten 
om men inte ännu har lyckats lösa. 
 
Föreliggande handbok är ett viktigt hjälpmedel för de anställda vid universitetet att erhålla 
tillräckliga kunskaper för att lagstiftningens krav skall kunna uppfyllas. Handboken består av 
fem avsnitt. Den inleds med en kort översikt av huvudpunkterna i gällande regelsystem, som 
innehåller vad man bör kräva att varje befattningshavare med anknytning till handlings- och 
dataområdet gör sig förtrogen med. Därefter följer några större avsnitt som ger mera ingående 
information. Det andra och tredje avsnittet rör de allmänna reglerna om allmänna handlingars 
offentlighet respektive sekretess inom högskolan. Det fjärde avsnittet behandlar datafrågorna, 
som till följd av sin speciella natur har fått en samlad framställning för sig. Slutligen 
behandlas arkivfrågorna i det femte avsnittet.  
 
Handboken har utarbetats av professor Fredrik Sterzel (Offentlighetsprincipen)
universitetslektor Ulla Björkman (Om allmänna handlingar och Sekretess inom högskolan), 
universitetsjurist Magnus Hallberg (Datafrågor) och universitetsarkivarierna Thomas 
Aurelius och Håkan Svensson (Arkivering).  
 
Uppsala i maj 2006 
 
 
 
Bo 
Sundqvist 
  Lena 
Marcusson 
 
 
 
 
Till tredje upplagan 
 
 
I denna upplaga har uppdateringar skett med anledning av att en ny offentlighets- och 
sekretesslag (2009:400) har trätt ikraft den 30 juni 2009 och ersatt sekretesslagen (1980:100). 
 
Augusti 2009 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
3
Innehåll 
 
 
Offentlighetsprincipen 
 
 
 

 
 
Om allmänna handlingar 
 
 
12 
 
Inledning 
    12 
 
Posthantering och registrering  
 
 
12 
 
Vilka inkomna handlingar är allmänna?   
 
15 
 
Inkomna handlingar i forskningen 
 
 
16 
 
Inkomna handlingar hos administrativa funktioner 
inom 
myndigheten 
   17 
 
Privatbrev 
    19 
 
Upprättade 
handlingar 
   19 
 
En eller flera myndigheter? 
 
 
22 
 
Generella 
undantag 
   22 
 
Utlämnande av allmän handling 
 
 
23 
 
 
Sekretess inom högskolan 
 
 
25 
 
Allmänt 
om 
sekretess 
   25 
 
Tentamensexemplet 
   26 
 
Hemligstämpling 
   27 
 
Sekretessregler är färskvara 
 
 
27 
 
Sekretessregler som rör studenterna 
 
 
27 
 
Sekretessregler som rör de anställda 
 
 
28 
 
Sekretessregler som rör ekonomi- och egendomsförvaltningen 
30 
 
Sekretessregler som rör forskning (även examensarbeten) 
31 
 
Biblioteks- och arkivsekretess 
 
 
33 

 
4
 
 
Datafrågor   
 
 
 
35 
 
Tryckfrihetsförordningen och upptagningar för 
automatiserad 
behandling 
   35 
 
Den tekniska utvecklingen; särskilt Internet 
 
36 
 
Elektronisk 
post 
(e-post) 
   38 
 
God offentlighetsstruktur och upptagningar för  
automatiserad 
behandling 
   40 
 
Personuppgiftslagen 
   41 
 
 
Arkivering   
 
 
 
46 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
5
 
 
 
Offentlighetsprincipen 
 
 
Offentlighetsprincipen är grundläggande för hela den offentliga förvaltningen i Sverige. De 
regler som kringgärdar och konkretiserar den hör därför till det fåtal förvaltningsrättsliga 
regler som är så viktiga, att man måste kräva att varje anställd känner till i vart fall deras 
huvuddrag. Detta gäller inte minst inom dagens stora universitet. 
 
Offentlighetsprincipen vetter åt allmänheten och medierna. Det gör den extra känslig. Om 
man går igenom t.ex. några årgångar av Justitieombudsmannens (JO) verksamhetsberättelser 
skall man finna, att det alltid finns en särskild avdelning med ärenden om offentlighet och 
sekretess, där JO riktar kritik mot olika myndigheters hantering av dessa regler. 
 
 
Tradition och aktualitet 
 
Offentligheten är inte något påfund i modern tid, inte ens något som följt demokratin i 
kölvattnet. Medan demokratin brukar anses etablerad efter första världskriget, genom 1921 
års riksdagsval, härleds offentlighetsprincipen ända tillbaka till frihetstiden, till 1766 års 
tryckfrihetsförordning. Naturligtvis har dess öden växlat under tiderna, men det historiska 
perspektivet klargör att det rör sig om något verkligt väsentligt. 
 
Envar som följer med hjälpligt i tidningar och TV vet också, att ökad offentlighet inom EU 
har varit en huvudpunkt alltifrån början i svensk EU-politik.  
 
Mot den här bakgrunden är det självklart att det måste ställas krav på de stora universiteten 
som företrädare för svenskt kulturliv och allmän upplysning, att de på ett föredömligt sätt 
hanterar dessa viktiga regler. 
 
 
Justitiekanslern m.fl. 
 
Tyvärr är verkligheten inte alldeles sådan som man har anledning att önska. Det har bl.a. 
konstaterats av Justitiekanslern vid en inspektion vid ett av de andra universiteten. Han gjorde 
en del påpekanden som det ankommer på alla universitet och högskolor att iaktta. Även 
Riksarkivet brukar vid sina kontinuerliga inspektioner ha en hel del anmärkningar mot det sätt 
på vilket allmänna handlingar tas om hand. Däremot kan man med glädje konstatera att det 
under senare år endast förekommit få enskilda klagomålsärenden hos JO. Det är mera den 
löpande hanteringen av handlingsmaterialet som kritiseras vid inspektioner etc. 
 
 
Internutredning 
 
Vid Uppsala universitet genomfördes 1998–1999 en internutredning av hur reglerna på detta 
område efterlevdes. Vissa brister kom fram. Särskilt gällde det sådant som postöppning, 
registrering av handlingar, hantering av personadresserad post och arkivering. Ingen av de 

 
6
brister som påtalats var i och för sig av elakartad beskaffenhet, men det allmänna intrycket 
blev att själva regelsystemet inte är bekant i den utsträckning som måste krävas. 
Mot den här bakgrunden ges i denna lilla skrift en översikt över de viktigaste frågor som 
aktualiseras inom universitetet. Allra först ges i denna inledning en mycket kort information 
om de mest centrala begreppen och frågorna. 
 
 
Regelsystemet 
 
Regelsystemet omfattar enkelt uttryckt tre steg. De mest grundläggande reglerna om själva 
offentligheten har ansetts så viktiga för samhället, att de har getts i en av landets fyra 
grundlagar. De finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, som omfattar 18 paragrafer. Det är 
inte bara historiska skäl som har föranlett att vi fortfarande har regler i grundlag. Som alla vet 
har frågor om mänskliga fri- och rättigheter fått en ständigt ökad aktualitet, särskilt under det 
senaste årtiondet. Offentligheten hänger nära samman med några av de viktigaste fri- och 
rättigheterna, såsom informations- och yttrandefriheterna.  
 
Undantagen från offentligheten står inte i tryckfrihetsförordningen utan i offentlighets- och 
sekretesslagen 
som är en vanlig lag. Det ligger i sakens natur att det behövs många sådana 
undantag i den moderna, utomordentligt komplicerade förvaltningen.  
 
En annan viktig lag är personuppgiftslagen. Det är den idag viktigaste författningen på 
dataområdet. 
 
Arkivlagen 
är den grundläggande författningen på arkivområdet. 
 
De tre lagarna har som alla lagar antagits av riksdagen. Offentlighets- och sekretess-
förordningen
 har däremot utfärdats av regeringen. Här är vi över på det tredje steget i 
regleringen. På regerings- eller myndighetsnivå finns också en rad andra författningar, särskilt 
på arkivområdet. 
 
Man förstår av dessa uppgifter att regelsystemet är ganska krångligt. Det är dock ingalunda så 
att envar ens i princip måste känna till alla regler. Det centrala, vars huvudinnehåll alla bör 
vara medvetna om, är 2 kap. tryckfrihetsförordningen, 4–6 kap. offentlighets- och sekretess-
lagen samt ytterligare kanske två tre lagparagrafer samt de viktigaste arkivföreskrifterna för 
den egna myndigheten.  
 
Detta är emellertid fullt tillräckligt för att orsaka en del problem i den vardagliga 
tillämpningen. Reglerna är delvis formella, delvis har de inte ändrats i takt med den tekniska 
utvecklingen, främst på dataområdet. Det måste kraftigt understrykas, att det inte duger med 
att lita på vad man uppfattar som sitt ”sunda förnuft” och tro att det ”nog” förhåller sig si eller 
så eller ”rimligen” bör vara godtagbart att förfara på ett visst sätt. Det är – åtminstone i 
huvudsak – fullt möjligt att åstadkomma praktiska och fungerande lösningar inom ramen för 
gällande regler, men en absolut förutsättning är att man utgår från dessa regler och inte från 
egna funderingar. 
 
 
 
 
 

 
7
 
Vad är en handling? Vad omfattar regelsystemet? 
 
Från början omfattade regelsystemet bara handlingar i trängre mening, dvs. papper av olika 
slag. Den begränsningen är för länge sedan övergiven. Även andra slags informationsbärare 
omfattas, t.ex. disketter och kassetter. Tryckfrihetsförordningen definierar begreppet handling 
som ”framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat 
sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel”. Vad detta innebär mera exakt lämnas tills 
vidare åt sidan – frågan återkommer – men envar är skyldig att känna till den grundläggande 
regeln. Även fotografier och bandupptagningar omfattas t.ex. av regelsystemet liksom förstås 
datamaterial. Den närmare avgränsningen innebär en del praktiska problem, men den enskilde 
anställde behöver sällan fördjupa sig i dem utan kan vid behov vända sig till expertis. 
 
När fortsättningsvis ordet handling används, avses således all sådan information som täcks av 
tryckfrihetsförordningens citerade definition. 
 
Regelsystemet omfattar hela händelseförloppet, hela ”livscykeln” för en handling. Till någon 
del blir det tillämpligt redan när informationen börjar produceras respektive kommer in till 
myndigheten, och det fortsätter att vara tillämpligt fram till arkivering och utgallring ur arkiv. 
 
 
Allmänna handlingar och andra 
 
Vad saken gäller är handlingar som är ”allmänna”. Återigen gäller det att känna till en lagfäst 
definition. En handling är allmän om den dels förvaras hos myndighet, dels enligt särskilda 
regler – som vi strax kommer till – är att anse som antingen inkommen eller upprättad. Tills 
vidare stannar vi inför ordet förvarad. Det betyder enkelt uttryckt att handlingen faktiskt finns 
hos myndigheten och att det inte bara beror på något misstag eller annan tillfällighet, t.ex. att 
någon utomstående har glömt kvar några papper eller att en tjänsteman tagit med sig ett rent 
privatbrev till arbetet.  
 
Det här är en mycket vidsträckt definition. Det behövs därför ett undantag för handlingar som 
är enskilda men befinner sig hos myndigheten utan att det kan sägas bero på misstag eller ren 
tillfällighet. Det mest praktiska exemplet är privatadresserad post som hamnar i universitetets 
postfack eller privat elektronisk post (e-post) som kommer in till datorn på tjänsterummet. 
 
Även här måste man akta sig för att göra alltför subjektiva bedömningar. Man måste utgå från 
vad som sägs i tryckfrihetsförordningen. Det heter där att ”brev eller annat meddelande som 
är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän 
handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och 
ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning”. Även detta är en 
vidsträckt formulering. Den täcker i praktiken mycket mera än universitetets anställda 
vanligen föreställer sig. Så snart ett brev e.d. åtminstone delvis rör en fråga som ankommer 
på universitetet
, är det en allmän handling. Och märk att det sägs ”som innehavare” av annan 
ställning, inte ”som privatperson”. Vad man tänker på är främst t.ex. fackliga förtroendemän. 
 
Man skall särskilt observera att det enligt lagen inte gör någon skillnad om t.ex. ett brev i en 
tjänsteangelägenhet hamnar i privatbostaden, antingen därför att det har sänts dit eller därför 
att mottagaren har tagit hem det. Om brevet etc. är av sådan beskaffenhet som sägs skall det i 
princip förvaras hos myndigheten. Det hör dit och det skall behandlas därefter. 
 

 
8
Det finns en specialregel för datamaterial som säger – i korthet och förenklat – att alla 
uppgifter skall anses förvarade hos en myndighet som denna kan plocka fram själv med sina 
vanliga tekniska hjälpmedel. Med dagens utveckling av datatekniken blir detta enligt 
bokstaven enormt mycket. Det har erkänts av lagstiftaren att bestämmelsen inte är praktisk, 
men det har ännu inte gått att skriva en bättre paragraf, eftersom det krävs grundlagsändring. 
Till dess får vi försöka leva med den nuvarande. Även om vi vet att det finns praktiska 
gränser för vad som kan krävas av allmänhet och medier, kan inte universitetet ge några 
rekommendationer som avviker från den faktiskt gällande grundlagstexten. En lojal och 
förnuftig tillämpning är vad som måste krävas.  
 
 
Inkomna och upprättade handlingar 
 
Det nämndes att i definitionen på en allmän handling ingår att den inte bara är förvarad hos 
myndigheten utan också är antingen inkommen till eller upprättad hos myndigheten. 
 
Ordet inkommen bereder inga stora problem. Det betyder helt enkelt att handlingen har anlänt 
till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. Dataupptagning anses 
inkommen så snart den blivit tillgänglig för myndigheten, med de praktiska vanskligheter 
som nämndes nyss. Åtgärd som bara vidtas som led i teknisk bearbetning eller lagring av 
handling, som annan myndighet lämnat över, leder inte till att handlingen skall anses 
inkommen. 
 
Ordet upprättad är svårare att bestämma, särskilt i praktiken. Man kan enkelt räkna med tre 
steg. En handling anses upprättad när den expedieras. Även om den inte expedieras anses den 
upprättad om den hänför sig till ett särskilt ärende och detta har slutbehandlats. I sista hand 
gäller att handlingen har justerats av myndigheten ”eller på annat sätt färdigställts”. Det är det 
sista som är det viktiga t.ex. för en forskare, men det är inte heller alltid lätt att precisera. Om 
t.ex. en serie prover eller experiment har avslutats och färdigbearbetats, lär resultaten kunna 
bli allmän handling (därmed inte utan vidare sagt offentliga, men även det är mycket möjligt).  
 
Man skall särskilt observera två saker. Det spelar ofta ingen roll i vilket skick en handling 
befinner sig i. Ett preliminärt utkast kan bli offentligt t.ex. som inkommen handling. Vidare är 
en särskild svårighet på dataområdet att datorerna själva producerar en del handlingar, t.ex. 
cookie-filer och globalfiler som behandlas närmare i det följande. 
 
 
Några praktiskt viktiga undantag 
 
Det finns en del praktiskt viktiga undantag, som delvis har utbildats i rättspraxis. Man har 
t.ex. ett visst utrymme för förtroligt samråd mellan myndigheter utan att den utväxlade 
informationen blir att anse som inkommen. Det finns också specialregler om olika slags 
arbetshandlingar i samband med ärendehandläggning. Dessa undantag redovisas i det 
följande. 
 
 
Registrering och postöppning 
 
Vi kommer nu till de punkter där de mest påtagliga bristerna har konstaterats vid 
universitetet. För att systemet med offentlighet skall kunna fungera är det en självklar 
förutsättning, att man på ett enkelt sätt kan få reda på vilka allmänna handlingar som finns 

 
9
och var de finns, naturligtvis också att man i praktiken kan få tillgång till dem. Detta åsyftas 
med reglerna i 4–6 kap. offentlighets- och sekretesslagen om registrering och utlämnande av 
allmänna handlingar m.m. 
 
Huvudregeln är att en allmän handling skall registreras utan dröjsmål när den har kommit in 
till eller upprättats hos en myndighet. Innan man kommer till frågan om registrering har man 
frågan om postöppning. På många håll inom universitetet, framför allt på institutionerna, 
förekommer det i praktiken ingen ordnad postöppning, utan all personadresserad post läggs i 
vederbörandes postfack och mycket litet blir sedan registrerat. Det är alldeles solklart att det 
förekommer många allmänna handlingar bland den personadresserade posten
 och att 
regelsystemet alltså inte blir tillämpat på ett korrekt sätt.  
 
Från huvudregeln om registreringsskyldighet finns två undantag: Om det är uppenbart att en 
handling är ”av ringa betydelse för myndighetens verksamhet”, behöver den inte registreras. 
Och registrering kan underlåtas ”om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan 
fastställas om handling kommit in eller upprättats”. Det måste betonas att det alltså är fråga 
om undantag från en lagfäst huvudregel.  
 
Det är inte bra att i för stor utsträckning sätta sin lit till sådana undantag, men onekligen kan 
det sägas att det moderna storuniversitetet med dess många institutioner, stora personalstyrka 
och massor av studenter avviker rätt mycket från bilden av en vanlig myndighet som den såg 
ut då de här diskuterade reglerna skrevs. Vissa avsteg från registreringsplikten är därför 
godtagbara, men det måste inskärpas att förutsättningen är att man utan svårighet kan få tag 
på varje allmän handling. Varje anställd måste med självkritik överväga om hans eller hennes 
arbetsrum ser ut så, att detta kriterium kan anses uppfyllt. 
 
Det är nödvändigt att på detta område skapa bättre kunskap och medvetenhet om gällande 
regler. En säker bedömning är att en bättre ordning kan åstadkommas i praktiken utan att man 
hamnar i onödig byråkrati och formalism.  
 
 
Några viktiga begrepp: myndighet m.m. 
 
För att kunna på enklaste sätt hålla ordning i tjänstepapper av skilda slag bör man känna till 
några viktiga förvaltningsrättsliga begrepp. Ett sådant är myndighet. Uppsala universitet är en 
myndighet; en institution är juridiskt sett endast en del av – ett ”organ” inom – myndigheten 
universitetet. Här är två saker att tänka på. Samma handling behöver inte registreras på flera 
håll. I det följande bortses alltså från all internpost.  
 
Vidare finns det en specialregel som säger, att en handling inte blir att anse som inkommen 
och upprättad när den sänds mellan olika organ inom samma myndighet annat än då de 
uppträder ”som självständiga i förhållande till varandra”. Normalt klarar man de interna 
relationerna utan problem med offentlighetsreglerna. 
 
Inom förvaltningsrätten skiljer man mellan handläggning av ärenden och annan verksamhet. 
Här måste juridiska detaljer lämnas åt sidan men allmänt kan sägas, att ett ärende typiskt sett 
utmynnar i ett beslut, t.ex. en dispens eller ett betyg. Undervisning är ett typexempel på annan 
verksamhet än ärendehandläggning, även om många ärenden och beslut kan förekomma 
under resans lopp, t.ex. under en kurs. Forskning betraktas vanligen som annan verksamhet, 
men det hävdas också att åtminstone vissa forskningsprojekt bör ses som ärenden i juridisk 
mening. I det här sammanhanget går det inte att säga annat än att man måste vara 

 
10
uppmärksam på de allmänna reglerna och t.ex. inte utan vidare utgå från att det egna 
forskningsmaterialet helt och hållet är undandraget offentlighet oavsett hur man hanterar det. 
 
Det nämndes nyss att det finns specialregler för vissa arbetspapper vid ärendehandläggning. 
Det gäller till en början minnesanteckningar, varmed lagen förstår ”promemoria och annan 
uppteckning eller upptagning som har tillkommit endast för ärendes föredragning eller 
beredning”. Sådant blir inte ”upprättat” i lagens mening om det inte i efterhand tas om hand 
för arkivering. Detsamma gäller enligt en annan regel ”utkast eller koncept till myndighets 
beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd handling”. 
 
De viktigaste ärendena är de som gäller myndighetsutövning. Det här är ett viktigt begrepp 
inom förvaltningsrätten och innebär enkelt uttryckt, att man fattar bindande beslut som 
gynnar eller betungar någon person (”part”). Typexempel på myndighetsutövning är 
examination, dispenser och anställningar. Ett sådant beslut kan ofta överklagas, och hela 
handläggningen kommer vanligen att falla under förvaltningslagen som ger grundläggande 
regler för handläggning av ärenden. 
 
En självklar konsekvens av det sagda är att allt som gäller myndighetsutövning måste hållas 
åtskilt och registreras. En annan konsekvens är att det är tillrådligt att allt som innebär 
handläggning av ett ärende också hålls åtskilt och registreras. För enklare småärenden av typ 
dispenser inom ramen för en kurs kan undantag tänkas. 
 
 
Sekretess förutsätter alltid ett bestämt lagstadgande 
 
Att en handling är allmän behöver naturligtvis inte betyda att den också är offentlig. Den kan 
också vara hemlig enligt någon av de många undantagsregler som ges i offentlighets- och 
sekretesslagen. Det är emellertid utomordentligt viktigt att komma ihåg, att man aldrig kan 
hävda sekretess utan att kunna stödja sig på en bestämd paragraf i offentlighets- och 
sekretesslagen
.  
 
I det följande ges en särskild orientering om de sekretessbestämmelser som framför allt har 
praktisk betydelse vid universitetet. Som redan antytts är de inte många. Många, särskilt 
forskare och lärare, hyser orealistiska föreställningar om möjligheterna att hemlighålla 
handlingar och uppgifter som syns känsliga. På den här punkten finns det idag ett klart 
upplysningsbehov. Att utan laga stöd vägra lämna ut en allmän handling är en allvarlig 
förseelse, som kan vålla åtskilligt obehag både för vederbörande anställd och för universitetet.  
 
Hemligstämpling är inte obligatorisk och inte bindande utan bara ett varningstecken för den 
som senare får en handling i sin hand, att den som tidigare haft handlingen ansåg den vara 
(helt eller delvis) hemlig. 
 
 
Tillhandahållande av allmänna handlingar 
 
Om själva tillhandahållandet, alltså kärnan i offentligheten, skall bara några huvudpunkter 
antecknas nu. I övrigt hänvisas till följande kapitel. 
 
Tillhandahållande skall ske skyndsamt (”genast eller så snart det är möjligt”). Det skall ske på 
sådant sätt att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Det skall ske utan 

 
11
avgift. Kopia eller avskrift (utskrift) skall utges mot fastställd avgift. Tillhandahållandet skall 
ske på stället om inte ”betydande hinder” möter. 
 
I praktiken bereder reglerna ofta vissa svårigheter. Särskilt gäller detta i fråga om 
datamaterial, där myndigheten har en skyldighet att i viss utsträckning bearbeta och 
sammanställa information som enskilda vill ta del av.  
 
 
Särskilt om e-post 
 
E-posten börjar medföra sådana problem att det finns anledning att särskilt uppmärksamma 
den. Det har blivit vanligt att man korresponderar med varandra via e-post på arbetet även i 
privata ämnen. Detta kan leda till problem med reglerna om offentlighet. En konsekvens, som 
har slagits fast av Regeringsrätten – vår högsta förvaltningsdomstol – är att själva den 
förteckning över e-postförsändelser som uppkommer utgör en allmän handling. Att radera ett 
privat meddelande kommer därmed att innebära att man delvis förstör en allmän handling. 
Överhuvudtaget finns goda skäl att motverka privat begagnande av universitetets datorer
 
 
Arkivering 
 
Det andra område, vid sidan av postöppning och registrering, där man måste konstatera 
brister i hanteringen av offentlighetsreglerna, gäller arkivering. Detta har slagits fast av 
Riksarkivet. Allmänt sett syns gälla att arkivfrågorna inte får önskvärd uppmärksamhet inom 
universitetet. 
 
Arkiveringen kan sägas fylla tre olika syften. För det första är den på kort sikt en 
förutsättning för att systemet med allmänna handlingar skall fungera i praktiken. Handlingar 
måste både arkiveras och gallras på ett sådant sätt, att det blir möjligt att i efterhand på ett 
någorlunda enkelt sätt få tag på det som verkligen är viktigt. För det andra är såväl arkivering 
av det viktiga som utgallring av det oviktiga praktiska förutsättningar för att det egna arbetet 
skall kunna drivas på ett optimalt sätt. Slutligen, för det tredje, innebär arkivhanteringen 
samtidigt en hantering av en viktig del av det som högtidligt brukar kallas vårt kulturarv och 
som bör vara en självklar realitet för den som arbetar vid vårt mer än femhundraåriga 
universitet. 
 
I detta sammanhang behöver inte mera sägas på den här punkten än att universitetet givetvis 
skall åtgärda Riksarkivets anmärkningar
 och överhuvudtaget bemöda sig om att sprida ökad 
respekt för gällande bestämmelser på området. Något behov av nya föreskrifter eller andra 
riktlinjer föreligger inte. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 
12
Om allmänna handlingar 
 
 
Inledning 
 
Universitetet är en myndighet och faller därmed under den s.k. offentlighetsprincipen som 
innebär en skyldighet att på begäran tillhandahålla allmänna handlingar, om innehållet inte är 
hemligt.  
 
Offentlighetsprincipen formuleras på följande sätt i 2 kap. 1§ respektive 3§ första stycket 
andra meningen i tryckfrihetsförordningen (TF): 
 
 
”Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall 
 
varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.” 
 
”Handling är allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 §§  
är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet”. 

 
”Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart  
det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar taga del 
därav” 
(2 kap. 12§ TF, del av första stycket).  
 
Att TF är en grundlag innebär att eventuella ändringar i TF kräver två riksdagsbeslut med 
nyval emellan. Utifrån grundlagsdefinition av vad som är en allmän handling skall i det 
följande ges belysande exempel som knyter an till universitetets olika verksamheter. 
Framställningen tar i första hand sikte på arbetet vid institutionerna. Uppläggningen utgår 
från de två slagen av allmänna handlingar som regeln anger, dvs de inkomna och de 
upprättade. Inledningsvis berörs en funktion för myndighetens hantering av allmänna 
handlingar som får anses som avgörande för att systemet alls skall fungera; nämligen 
postrutinen och ordningen för diarieföringen.  
 
 
Posthantering och registrering 
 
Allmänna handlingar, både inkommande och upprättade, skall enligt 5 kap. 1§ offentlighets- 
och sekretesslagen (2009:400) registreras eller hållas ordnade på ett enhetligt sätt så att de 
kan återfinnas utan svårighet. Hemliga handlingar måste alltid registreras. Av detta följer att 
alla anställda måste dagligen kontrollera eller genom fullmakt låta kontrollera sin 
inkommande post, både i form av brevförsändelser och e-post, och ta ställning till om den 
innehåller allmänna handlingar. Också den utgående posten måste bedömas på samma sätt.  
 
Universitetet måste uppfylla de krav på sk god offentlighetsstruktur, som skall råda inom 
svenska myndigheter. Det skall med andra ord vara möjligt för allmänheten, och dess 
företrädare i form av massmedias representanter, att besöka en myndighet och där skaffa sig 
en överblick över vilka allmänna handlingar som hanteras inom myndigheten och att få ta del 
av dessa i den mån innehållet inte omfattas av sekretess. 
 
Vid institutionen skall en person ha registratorsfunktion och ha kännedom om var och hur 
allmänna handlingar förvaras. Det datoriserade, gemensamma diarieföringssystemet för 
universitetet skall därvid användas enligt de närmare anvisningarna för detta. 

 
13
Vissa förekommande rutiner i framförallt institutionernas verksamhet innebär risk att 
handlingar som skall anses som allmänna inte hanteras som sådana. Det är främst rutinerna 
för hanteringen av inkommande post och diarierutinerna som har betydelse i sammanhanget. 
Hanteringen av e-posten hör också hit.  
 
När posten kommer till institutionerna är den vanliga ordningen att brev och andra 
försändelser fördelas direkt till de anställdas postfack utan föregående postöppning. Det är en 
ordning som framstår som logisk med tanke på att många försändelser anger adressatens 
personnamn före institutionens adress och eftersom fullmakt att öppna brev mer sällan 
lämnats till kanslipersonalen. Försändelser som är privatadresserade innehåller dock ofta 
handlingar som rör tjänsteangelägenheter. Den tillämpade ordningen innebär att i den mån 
posten innehåller handlingar som skall anses som allmänna så är risken stor att dessa varken 
blir diarieförda eller kommer att förvaras och hållas ordnade och bevaras, så som lagstiftaren 
avsett för att offentlighetsprincipen skall upprätthållas. Tjänsteärenden riskerar också att 
försenas om posten inte dagligen kontrolleras. (Ang. den närmare innebörden av privatbrev – 
se särskilt avsnitt.) 
 
En orsak till problemen är att många som arbetar vid universitetet är knutna hit på olika basis 
och i olika utsträckning. Många är helt enkelt inte alltid regelbundet på plats. En del har fast 
heltidstjänst, t ex som lärare och forskare eller endera, men somliga har kortare förordnanden, 
alltifrån förordnanden för enstaka undervisningstillfällen till mer eller mindre löpande 
korttidsanställningar, kanske på deltid, varvid verksamheten vid institutionen kombineras 
med annan reguljär verksamhet åt annan uppdragsgivare. Det reses mycket och ofta inom 
verksamheten, inom och utom landet, och många är borta från arbetsplatsen långa perioder 
p g a detta. Åtskilliga tillämpar således en relativt fri arbetstidsförläggning och tömmer inte 
sina postfack regelbundet. När väl adressaten har öppnat sin post, torde det mera sällan 
förekomma att posten sänds för registrering.  
 
Bisysslor är också vanliga inom alla lärare/forskare- kategorier och bisysslorna avser ofta 
uppdragsverksamhet och liknande inom det egna kunskapsområdet, vilket gör 
gränsdragningsfrågorna svåra. Det står inte alltid klart för en person som innehar postfack vid 
institutionen i vilken av alla sina olika egenskaper han eller hon emottar post eller ens vilken 
post som är tjänstepost hos universitetet. Många forskare torde vidare felaktigt betrakta 
forskningsverksamheten som ”sin privata”, även om den bedrivs i tjänsten eller med hjälp av 
forskningsmedel som tillställts universitetet.  
 
Rutinerna och systemen för att förvara posten inne på tjänsterummet torde variera med vars 
och ens personliga läggning. Ordningen är inte tillfredsställande från offentlighetssynpunkt. 
Här finns också en risk för rättsförluster, t ex om en student skriftligen ansöker om 
brådskande dispens eller intyg. 
 
Det kan visserligen sägas, att det i myndighetssammanhang okonventionella arbetssätt som 
tillämpas inom universitetet troligen inte leder till stora nackdelar för de huvudsakliga 
”avnämarna” av verksamheten, nämligen studenterna. De fria arbetstiderna innebär vanligen 
att lärarna inte avvisar kontakter från studenterna utanför kontorstid, via e-post inte minst, 
varför uppsatsarbete kan drivas framåt effektivt, direkta frågor besvaras utan dröjsmål osv. 
Men öppenheten utåt samhället i övrigt är knappast optimal eller ens i god överensstämmelse 
med lagens krav. Den omfattande e-postkommunikationen innebär också sina särskilda 
problem i sammanhanget, som senare skall utvecklas. 
 

 
14
Även bortsett från offentlighetsprincipen måste verksamheten vara kontrollerbar för de 
myndigheter som utövar tillsyn, t ex Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, Högskoleverket, 
något som understryker behovet av en korrekt hantering av handlingar.  
 
Det är bl a därför det finns ett principiellt krav på registrering av allmänna handlingar i 5 kap. 
1 § offentlighets- och sekretesslagen. Som skall utvecklas i det följande gäller detta inte bara 
inkommande handlingar utan även handlingar som anses upprättade inom universitetet och 
som därmed blivit allmänna.  
 
Det skall dock noteras, att det kan finnas flera olika registersystem inom en och samma 
myndighet, att registreringskravet inte gäller handling som uppenbart är av ringa betydelse 
för verksamheten, t ex cirkulär eller reklambroschyrer, varken i tryckt form eller som 
massutskick genom e-postsystemet och att registrering inte behöver ske om man håller 
handlingarna så ordnade, att det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in 
eller upprättats.  
 
Givet nuvarande system, där var och en själv öppnar den post som bär hans/hennes namn, 
måste det kravet ställas, att var och en regelbundet kontrollerar sin post och tar ställning till 
om handlingen verkligen är rent privat eller om den gäller ärende eller annan fråga som 
ankommer på myndigheten, i vilket fall handlingen vanligen skall anses som allmän och 
därmed underkastad den principiella registreringsskyldigheten, som avses i 5 kap. 1 § 
offentlighets- och sekretesslagen. Alternativet är att lämna fullmakt till någon annan att utföra 
den arbetsuppgiften. 
 
Handlingar som skall anses som allmänna skall således regelmässigt registreras eller förvaras 
på ett enhetligt sätt så att de kan återfinnas utan svårighet. Handlingar som är hemliga måste 
alltid registreras. Beroende på förhållandena kan det vara lämpligt att allmänna handlingar 
förvaras på institutionens kansli eller av den kanslipersonal som närmast är knuten till den 
kurs, den forskargrupp eller liknande mindre enhet som postmottagaren tillhör. Särskilt gäller 
detta handlingar som inte registreras. En person vid institutionen måste ha funktion som 
registrator och dessutom ha kännedom om var och hur handlingar förvaras inom institutionen.  
 
Tryckfrihetsförordningens 2 kap. 12 § innehåller ett skyndsamhetskrav som är unikt i 
lagstiftningen; en allmän handling som inte är hemlig skall på begäran av vem som helst 
kunna lämnas ut genast eller så snart det är möjligt. En ordning som innebär att det är 
utomordentligt komplicerat att fastställa vilka allmänna handlingar som finns och var de 
befinner sig skulle inte vid en rättslig prövning godtas som ursäkt för att en begäran att utfå 
en allmän handling drar ut på tiden. Ytterst kan ett straffrättsligt tjänstefelsansvar komma att 
aktualiseras om lagens krav inte uppfylls. 
 
För e-posten gäller i princip samma sak som för vanlig post. Utifrån inkommande e-post 
betraktas som inkommen handling i samma mån som vanlig post och får, som utvecklas i 
avsnittet om datafrågor, inte godtyckligt hanteras och raderas utan bedömning av handlingens 
karaktär. Gallring får ske i samma mån som beträffande vanlig post. Skräppost som 
massutskickad reklam och andra universitetet ovidkommande meddelanden får dock rensas 
genast. Härifrån avsänd e-post är på motsvarande vis att se som upprättad, expedierad 
handling. Allmänna handlingar inom e-postsystemet måste hållas ordnade. Handlingarna bör 
skrivas ut på papper i den mån som det tekniska systemet bedöms inte kunna härbärgera 
postmängden. Den förteckning över e-post som finns i varje anställds dator är i sig en allmän 
handling. Det bör vidare noteras, att genom en skärpning i förvaltningslagen (1986:223) är 

 
15
myndigheterna numera skyldiga att se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med 
hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt (5§). 
 
 
Vilka inkomna handlingar är allmänna? 
 
Utifrån definitionen av allmän handling i tidigare citerade 2 kap 3 § första stycket andra 
meningen Tryckfrihetsförordningen (TF) ser vi nu närmare på begreppen; en handling är 
allmän om den förvaras hos myndigheten och är att anse som inkommen till eller upprättad 
hos myndigheten. Som så ofta inom juridiken har begreppen en vidare innebörd än vanligt 
språkbruk antyder. Det är emellertid viktigt att förstå, att offentlighetsprincipen gäller just de 
allmänna handlingarna och att det hos myndigheten finns en hel del handlingar som inte är 
allmänna eller som inte ännu är allmänna, varför det för myndighetens del är viktigt att 
fastställa vad som är vad. En allmän handling kan därtill innehålla sekretesskyddad 
information, helt eller delvis, som berörs närmare i nästa kapitel. 
 
Sålunda är handling ett begrepp som täcker in mycket mer än rena pappershandlingar. Hit hör 
kartor, bilder, disketter, bandkassetter och andra informationsbärare; ”upptagning som kan 
läsas avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel” (2 kap. 3 § första 
stycket TF). Exempel på det senare är idag främst databuren information av olika slag (se 
vidare avsnittet om datafrågor).  
 
Begreppet förvaras lämnar inte utrymme för en myndighet att välja att låta bli att förvara en 
handling som kommit in eller upprättats. Handlingar får således inte godtyckligt förstöras 
utan får gallras i särskild ordning. Det följer av 3 § arkivlagen (1990:782), att myndighetens 
arkiv bildas av dess allmänna handlingar och att gallring därur sker enligt särskilda regler. 
Arkiveringsreglerna behandlas utförligare under särskilt avsnitt. Det följer också av andra 
regler, t ex av förvaltningslagen (16 – 17 §§), att uppgifter som tillförts ett partsärende som 
det skall fattas beslut i och som avser myndighetsutövning måste vara tillgängliga för parten 
och även ges honom eller henne tillkänna. Till yttermera visso skall uppgifter i sådana 
ärenden som myndigheten erhåller på annat sätt än genom en handling dokumenteras (15 §). 
Det senare aktualiseras ibland i anställningsärenden, då referenser inhämtas muntligt per 
telefon. 
 
Förvaring av en handling för annans räkning som led i en teknisk bearbetning faller dock 
utanför begreppet allmän handling (2 kap. 10§ TF). 
 
Myndigheten är universitetet med dess olika enheter, t ex institutionerna. Se vidare om 
myndighetsbegreppet under avsnittet ”En eller flera myndigheter?”. De stiftelser m fl 
särskilda juridiska personer som universitetet förvaltar eller har intressen i räknas inte som 
myndigheter i sammanhanget. (Det kan tilläggas, att de högskolor som drivs i stiftelseform 
enligt 2 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen faller under offentlighetsprincipen till följd 
av särskilda regler i bilagan till offentlighets- och sekretesslagen.) 
 
Alla handlingar som utifrån inkommer till myndigheten eller kommer behörig 
befattningshavare till handa är sålunda allmänna i lagens mening, oavsett om handlingen är i 
saklig mening slutgiltig eller ej (se dock specialfall nedan, sk delning). Regeln innebär vidare 
att en tjänstehandling är allmän som kommer hem till en befattningshavare eller som denne 
arbetar med i hemmet. Se dock vidare om privatbrev nedan. 
 

 
16
Vad närmare gäller den tidpunkt då en handling anses inkommen bör noteras, att brev som 
fortfarande ligger kvar på postanstalten anses ännu inte inkommet i TF:s mening. Här bör 
man lägga märke också till 10 § förvaltningslagen (1986:223, FL): en handling anses enligt 
FL komma in till en myndighet den dag en avi om en betald postförsändelse som innehåller 
handlingen anländer till myndigheten eller kommer en behörig tjänsteman tillhanda. 
Funktionen med FL:s regel är en annan än den som TF har; FL skall bl a tillgodose 
partsintressen av att t ex överklaganden anses inkomna i rätt tid, medan TF syftar till insyn i 
de handlingar som faktiskt är tillgängliga för myndigheten. Således skall t ex en avi avseende 
en ansökan att bli antagen till en kurs som anländer sista ansökningsdagen leda till att 
ansökan i sak behandlas som om kommit in i tid, medan ansökningshandlingen som sådan 
inte kan anses som en allmän handling förrän den fysiskt och faktiskt har kommit till 
myndigheten. 
 
När är då e-posten inkommen enligt gällande rätt? När annan gjort den tillgänglig så att den 
kan läsas, dvs vanligen innan den faktiskt tas fram på skärmen av adressaten (2 kap. 6 § och 3 
§ andra stycket TF). 
 
Handlingar som inkommer till institutionen från studenter 
I kontakten med studenterna förekommer ofta att framställningar, skriftliga uppgifter under 
kurs, uppsatser och andra handlingar lämnas av studenten direkt till en lärare, i handen eller i 
postfacket, eller till institutionens kansli. Studenterna räknas i dessa sammanhang inte till 
myndigheten, utan handlingar som inkommer på angivet sätt har ”anlänt till myndigheten 
eller kommit behörig befattningshavare tillhanda”. Därmed är handlingen att anses som 
inkommen i TF:s mening och alltså allmän (2 kap. 6 § TF). Detsamma gäller 
tentamensskrivningar som lämnas till skrivningsvakten. Registreringsordningen för detta slag 
av handlingar varierar, men vanligen torde det finnas ett sorts registreringssystem inom ramen 
för kursdokumentationen för att primärt hålla ordning på att studenterna fullgör sina uppgifter 
och denna sorts noteringar torde normalt även fylla kravet på registrering av de allmänna 
handlingarna. Det finns utrymme att betrakta detta som en sorts löpande journalföring över 
studenterna, varom mera nedan under avsnittet upprättade handlingar. Det bör observeras att 
det samtidigt innebär att man arbetar med personregister enligt personuppgiftslagen inom 
UPPDOK-systemet och att det finns särskilda hanteringsregler kring dessa. Se vidare 
avsnittet om datafrågor. 
 
Examensarbeten och andra uppsatser under grundutbildningen räknas som inkomna när de 
lämnas för slutlig bedömning. Den handledning som föregår ett sådant inlämnande torde i 
allmänhet inte behöva innebära, att en handling blir inkommen.  
 
 
Inkomna handlingar i forskningen 
 
När det gäller licentiat- och doktorandarbeten, som undan för undan i preliminära versioner 
lämnas till handledaren för granskning finns det möjligen ett visst utrymme för att anse detta 
handlingssätt som ett sådant samråd kring en s.k. mellanprodukt (2 kap. 9 § andra stycket 
TF), som inte ger upphov till någon allmän handling. En förutsättning bör dock vara, att 
forskarstuderanden anses knuten till myndigheten genom tjänst eller uppdrag, eftersom det är 
myndighetens mellanprodukt som avses i 2 kap. 9 § andra stycket TF: ”Utkast eller koncept 
till myndighets beslut eller skrivelse eller annan därmed jämställd handling som ej har 
expedierats anses ej som allmän handling, såvida den icke tages om hand för arkivering”.  
 

 
17
En färdig avhandling ger också upphov till ett ärende, examinationsärendet, i vilket den får 
ses som inkommen. En enskild som lämnar in ett vetenskapligt arbete för bedömning, 
eventuellt examination ger självfallet upphov till en inkommen handling i lagens mening. – 
Ibland har ifrågasatts om lic. avhandlingar borde ses som ett osjälvständigt led på vägen till 
doktorsavhandling och därför ej allmän handling, men det kan inte anses vara fallet. Här sker 
ju också särskild examination.  
 
I de fall en anställd forskar i tjänsten blir arbetet vid någon tidpunkt färdigställt och därmed 
en upprättad och således allmän handling, varom mera i det följande om upprättad handling.  
 
Forskningsverksamheten hör till myndigheten och forskarnas korrespondens och produktion 
blir allmänna handlingar på motsvarande sätt som i den övriga verksamheten. Vad gäller 
inkommande post bör särskilt noteras, att handlingar blir allmänna i detsamma som de 
inkommit. Också i forskningen är det möjligt att tänka sig ett samråd kring en mellanprodukt 
utan att en handling anses inkommen. Det kallas då för delning (se mer i ett följande avsnitt 
om inkomna handlingar i administrativa frågor). Vad gäller eventuellt sekretesskydd för 
handlingarnas innehåll så behandlas detta i särskilt avsnitt. 
 
Inom universitetets verksamhet förekommer framställning av tryckta skrifter. Om ett 
manuskript skickas iväg från myndigheten för att tryckas av fristående tryckeri och den 
färdiga produkten så småningom återkommer, uppstår då en allmän handling? Här gäller, att 
den tekniska bearbetningen i form av tryckning med ty åtföljande transport inte skall leda till 
att en allmän handling uppkommer enbart p.g.a. detta förfarande (2 kap. 6 § sista st TF). Den 
allmänna handlingen uppkommer därför först när handlingen, boken, kan anses som 
upprättad, d.v.s. normalt när den expedierats från myndigheten eller, om så ej sker, när den 
färdigställts (2 kap. 7 § första st TF). 
 
 
Inkomna handlingar hos administrativa funktioner inom myndigheten
 
 
Inom administration förekommer åtskillig ärendehandläggning som så småningom skall leda 
till beslut pga ansökningar till universitetets utbildningar, inkommande anbud, kontrakt, 
tjänsteansökningar, tjänsteskrivelser från andra myndigheter etc och även en mängd 
korrespondens mellan universitetets olika enheter. Somliga ärenden avser 
myndighetsutövning mot enskild, t. ex. i antagnings- och anställningsärendena, medan det i 
andra fattas beslut som kommer att leda till ett avtal med t. ex. en leverantör. Själva 
ärendehandläggningen skiljer sig åt i vissa avseenden beroende på om ett ärende rör 
myndighetsutövning eller ej. Från offentlighetssynpunkt är dock skillnaden inte stor, dock 
tillkommer rätten till partsinsyn i myndighetsutövningsfallen, varom mera nedan.  
 
För anbud gäller särskilda regler. Anbuden kan vara sådana som avses i 2 kap. 6 § andra 
stycket TF: Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagivande 
skall avlämnas i förseglat omslag anses ej inkommet före den tidpunkt som har bestämts för 
öppnandet. Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling ger i 9 kap. 1 och följande §§ 
närmare regler om anbudsförfarandet vid annonserad upphandling. 
 
Vad de interna kommunikationerna inom universitetet beträffar bör ytterligare observeras, att 
offentlighetsprincipen inte kräver formell diarieföring hos alla enheter som berörs, utan att det 
räcker att diarieföringen sker på ett ställe. Av administrativa skäl kan det vara nödvändigt 
med någon motsvarande notering hos de berörda enheterna för att helt enkelt hålla reda på 
pappren, men dubbla diariesystem bör undvikas. Det interna utbytet av löpande handlingar 

 
18
ger inte upphov till några allmänna handlingar mellan t ex institution och centralförvaltning i 
enlighet med det synsätt som Justitiekanslern gett uttryck för och som innebär, att 
universitetets olika verksamhetsgrenar inte ses som så självständiga i förhållande till varandra 
att de bör anse vara separata myndigheter i Tryckfrihetsförordningens mening (2 kap. 8 § TF). 
Se vidare separat stycke om en eller flera myndigheter i det följande.  
 
En annan sak är, att när beslut fattas i verksamheten ger det givetvis upphov till en allmän 
handling där beslutet fattats, genom att det då finns en upprättad handling (se vidare i det 
följande under särskild rubrik). 
 
En anställd som söker ny befattning inom verksamheten, ger upphov till en allmän handling i 
och med sin inkomna ansökan. I vissa anställningsärenden förekommer under beredningen å 
ena sidan olika beredningsgrupper, som får anses agera internt, å andra sidan yttranden från 
externa sakkunniga, som får anses ge upphov till inkomna, allmänna handlingar. Båda slagen 
av utredning innebär dock att anställningsärendet tillförs information som det kommande 
beslutet skall grundas på. Det har redan nämnts, att muntlig information i sådana fall skall 
dokumenteras i en handling (15 § FL). Tillsättningen innebär myndighetsutövning mot 
enskild och i förhållande till denne dvs parten, sökanden, så gäller att han/hon under alla 
förhållanden har rätt till partsinsyn enligt 16 § FL även om kommunikationsplikten i 17 § FL 
inte gäller dessa ärenden. 
 
Det kanske också förekommer, att en facklig organisation tillskriver personalavdelningen 
eller någon annan funktion inom myndigheten och framför fackliga synpunkter. En sådan 
skrivelse är att se som en inkommen handling, även om den facklige förtroendemannen s a s 
finns på plats, rent fysiskt. 
 
Åtskillig korrespondens i förvaltningssammanhang avser, som redan nämnts, ärenden som det 
skall fattas beslut i. Här måste alltså uppmärksammas, att en inkommen handling i ett ärende 
är allmän så fort den kommit in, även om övriga handlingar i ärendet som är under produktion 
inom myndigheten blir allmänna först på ett senare stadium.  
 
Handlingar som skickas från en myndighet till en annan för samråd innan beslutsfattande sker 
anses dock inte inkomna till den senare myndigheten utan hanteras närmast som om 
handlingen cirkulerat runt ett sammanträdesbord, det rör sig om en sk delning av en 
mellanprodukt på väg mot en slutlig produkt (2 kap. 9 § TF). Detta dock förutsatt att det 
faktiskt finns ett samrådssyfte bakom delningen och inte enbart ett informationssyfte. Om det 
senare är fallet anses handlingen inkommen respektive upprättad hos mottagande respektive 
avsändande myndighet. Även om samrådssyfte ligger bakom att en handling sänds ut och den 
alltså inte anses som allmän förhåller det sig annorlunda med eventuella svar som produceras 
med anledningen av delningen. Dessa bedöms för sig och kan bli allmän handling. Se vidare 
om upprättade handlingar i det följande. En annan fråga är om innehållet i den allmänna 
handlingen omfattas av sekretess. Se vidare avsnittet om sekretess i det följande. 
 
Det är alltså inte nödvändigt, att en handling avser ett ärende hos myndigheten för att den 
skall anses som allmän. Rättspraxis ger exempel på handlingar som skickats in till 
myndigheter i det enda syftet att handlingarna skall bli allmänna, t ex den sk Scientologi-
bibeln, som skickades in till olika myndigheter för att dess innehåll skulle kunna läsas av 
envar och inte längre skulle vara mytomspunnet, svåråtkomligt och dyrt! (Regeringsrättens 
dom RÅ 1998 ref. 42). 
 

 
19
 
Privatbrev 
 
Rena privatbrev, som alltså rör enbart personliga angelägenheter, och som av någon 
anledning kommer till den myndighetsanställde på hans arbetsplats, förblir givetvis enskilda 
handlingar och skall ej diarieföras. Ett praktiskt fall är forskaren som åtar sig privata 
expertuppdrag och ställer all sin post till sin ordinarie arbetsplats. Särskilt vad gäller e-posten 
riskerar denne att en journalist måste beredas insyn i hans e-post lista, varvid det blir praktiskt 
svårt att skydda den privata delen. Det riktiga är givetvis, att hålla isär den privata delen av 
sin korrespondens i en privat e-postadress. Se vidare avsnittet om datafrågor.  
 
Vissa gränsfall är svårbedömda. Situationen kan vara den, att en handling i och för sig rör 
myndigheten men är avsedd för mottagaren ”endast som innehavare av annan ställning”, som 
lagtexten lyder (2 kap. 4 § TF). I så fall är handlingen inte allmän. Undantaget i TF syftar bl a 
på fackliga företrädare i denna egenskap eller på politiker. Rättspraxis innebär dock, att i den 
mån ett brev är avsett för mottagaren både som anställd vid myndigheten och som innehavare 
av annan ställning, så betraktas brevet som allmän handling. Ett praktiskt fall som illustrerar 
det sistnämnda skulle kunna vara ett brev som handlar om ett anställningsärende vid 
myndigheten och som är ställt till en anställd som i tjänsten handlägger sådana ärenden vid 
myndigheten men som dessutom är facklig företrädare. Här kan det uppstå tveksamhet om i 
vilken egenskap vederbörande tillställts brevet, men eftersom det är svårt att säga att 
mottagaren fått brevet endast i sin fackliga egenskap bör handlingen anses som allmän.  
 
Andra svårbedömda fall rör myndighetsföreträdare i företag. Det finns kommunala exempel 
på att offentlighetsprincipen s a s väger över; en kommunstyrelseordförande, som också var 
ordförande i en stiftelse för värmedistributionen i kommunen, fick brev från ett privat 
kraftföretag om kommunens planer för en viss fjärrvärmeanläggning. Ordföranden ansåg, att 
brevet rörde hans stiftelseuppdrag och därför ej borde anses som allmän handling, men JO 
ansåg, att brevet rörde en fråga som ankom kommunen och därmed skulle det vara allmän 
handling (JO 1990/91 s. 395). (Idag skulle brevet ha varit en allmän handling i vilket fall som 
helst, eftersom offentlighetsprincipen numera gäller i alla kommunala företag. - S.k. dubbla 
uppdrag kan leda till även andra rättsliga komplikationer, t ex vad gäller jäv. Hos juridiska 
avdelningen kan beställas en särskild informationsskrift om jävsfrågor inom högskolan.) 
 
Somliga brev kan ha blandat innehåll, såväl av tjänste- som privat karaktär. Inte minst 
korrespondensen per e-post (mera om e-postens rättsliga karaktär i dataavsnittet) tycks 
tendera att få en relativt ledig utformning, där privata hälsningar tjänstemän emellan kan 
förekomma tillsammans med tjänsteärenden på ett sätt som tidigare kan ha förekommit vid 
telefonsamtal men som knappast varit vanligt i konventionell myndighetskorrespondens. 
Eftersom tjänsteärendet i dessa fall är det egentliga ämnet för e-post-meddelandet bör den 
rimliga slutsatsen vara, att meddelandet blir allmän handling i sin helhet, när e-post 
meddelandet inkommit till myndigheten, dvs när det gjorts tillgängligt för myndigheten med 
tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan 
läsas (2 kap. 6 § första st andra meningen och 2 kap 3 § andra st TF).  
 
 
Upprättade handlingar 
 
Huvudregeln är att en handling anses upprättad och därmed allmän när den expedierats, dvs 
avsänts från myndigheten, och det oavsett det skick den då befinner sig i (2 kap 7 § första st 

 
20
första meningen TF). Självfallet är det en form av expediering också när man sänder iväg ett 
meddelande med e-post till extern mottagare. Expediering förutsätter dock inte alltid att 
handlingen skickas iväg från myndigheten. En handling kan hållas tillgänglig för avhämtning 
och anses då som expedierad. Det kan gälla t ex rättelser till tentamensskrivningar, som 
studenterna får hämta själva eller den på anslagstavlan uppsatta tentamenslistan.  
 
Om en myndighets ledamöter, t ex i fakultetsnämnd eller konsistorium, får handlingar till ett 
kommande sammanträde sig tillsända med posten anses handlingarna inte som expedierade 
eftersom de finns kvar inom myndigheten; ledamöterna utgör ju i någon mening myndigheten 
i sammanhanget. Men om handlingarna dessutom skickats till någon utomstående, t ex till 
media för kännedom, anses expediering ha skett och handlingarna har därigenom blivit 
allmänna.  
 
Undantaget från expedieringsregeln är det fall då en handling översänds från en myndighet 
till annan för konsultation om dess utformning eller innehåll, det rör sig t ex om ett beslut som 
skall fattas och myndigheten behöver råd i saken dessförinnan. Handlingen anses i dessa fall 
varken expedierad från den första myndigheten eller inkommen till den andra (se tidigare 
avsnitt om delning).  
 
Handling som ej har expedierats anses allmän när det ärende dit den hör slutbehandlats hos 
myndigheten, dvs normalt när beslut fattats i ärendet, t.ex. om upphandling eller anställning 
eller examination. Beslut kan fattas inte bara i ärenden med utanförstående adressat utan även 
internt, t ex i personalärenden. Om handlingen inte hör till något ärende blir den allmän när 
handlingen justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts (2 kap 7 § första st andra 
meningen TF).  
 
Ibland är gränserna inte så tydliga. Ett exempel kan vara nyss nämnda tentamenslistor som 
justeras av examinator och sätts upp på institutionens anslagstavla till allmän kännedom. Här 
sammanfaller kanske examinationsärendets slutbehandling med justeringen av listan och ty 
åtföljande uppsättning. (Det bör f.ö. noteras, att i och med att beslut sålunda tillkännagivits 
får ändring av betyg i för tentanden negativ riktning normalt inte ske. Detta följer av de 
allmänna principerna om fattade besluts rättskraft. Ändring i positiv riktning får dock ske 
genom omprövning enligt 27 § FL.) 
 
I ärenden förekommer vidare olika slag av provisoriska handlingar som, när ärendet är 
avslutat, vanligen inte blir allmänna handlingar. Hit hör sk minnesanteckningar, som enligt 
definitionen i 2 kap 9 § första stycket TF är promemoria eller annan uppteckning eller 
upptagning som kommit till endast för ärendes föredragning eller beredning, dock ej till den 
del den tillfört ärendet sakuppgift. Observera alltså, att det skall vara fråga om ett ärende som 
det skall fattas beslut i för att minnesanteckningsregeln alls skall vara tillämplig. Observera 
vidare, att en minnesanteckning kan finnas i form av en upptagning för ADB. Andra 
mellanprodukter, preliminära versioner och andra ”steg på vägen” till slutprodukt som utkast 
eller koncept till myndighets beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd handling kan 
förekomma i ärenden men också utan samband med ärende (samma lagrum andra stycket). I 
båda fallen innebär 2 kap 9 §, att om handlingen har expedierats ut från myndigheten eller tas 
om hand för arkivering så blir den allmän men inte annars.  
 
Forskning
 anses inte som ärendehandläggning utom i vissa fall av uppdragsforskning, vilket 
medför, att en handling som produceras inom forskningen blir upprättad och därmed allmän 
så snart handlingen färdigställts, t ex en bandinspelning. Frågan är omdebatterad, men detta 
torde vara gällande rätt (se även Alf Bohlin: Offentlighet och sekretess i myndighets 

 
21
forskningsverksamhet. Förvaltningsrättslig tidskrift 5-6/96). Detta kan innebära, att 
handlingar successivt blir allmänna inom ett forskningsprojekt innan själva projektet är 
avslutat. Ett enkätformulär eller en delrapport kan ha skickats ut under arbetets gång och har 
därmed blivit allmänna. Att inkomna handlingar, t ex enkätsvar, blir allmänna omedelbart 
som de kommer in har redan berörts och det har också erinrats om att det tillkommer, att 
undersöka om eventuellt sekretesskydd för innehållet i handlingarna föreligger, något som är 
aktuellt även när det gäller upprättade handlingar. Frågan här är vad som avses med 
färdigställd. Många handlingar inom forskningen anses säkerligen av preliminär beskaffenhet 
in i det sista och således som utkast eller mellanprodukter, som ovan nämnts, men vissa slag 
av handlingar kan ofta också identifieras som slutgiltiga relativt omgående, t ex handlingar 
som utvisar provtagningsserier, laborationsresultat etc. Vad gäller frågan i vad mån sekretess 
kan gälla innehållet i en handling som nu sagts så behandlas den i kapitlet Sekretess i 
högskolan. 
 
Särskilda regler 
Ifråga om vissa slag av handlingar finns särskilda regler för vid vilken tidpunkt de skall anses 
upprättade. För universitetets del är särskilt reglerna i 2 kap 7 § andra st punkterna 1 och 3 TF 
av intresse.  
 
Punkten 1 avser diariumjournal samt sådant register eller annan förteckning som förs fort-
löpande
. Sådana handlingar anses som allmänna så snart de färdigställts för anteckning eller 
införing. Hit hör, förutom de diarier som förs av registrator, även UPPDOK-systemet (som 
också berörs av personuppgiftslagen, varom mera i dataavsnittet), men även andra 
förteckningar över studenter och personal som kan förekomma i verksamheten. Journaler 
förekommer givetvis bl a i form av patientjournaler inom den medicinska verksamheten, men 
närmast inom landstingets verksamhet och faller då under särskild lagstiftning 
(patientdatalagen 2008:355). Register och journaler torde förekomma även inom annan 
forskningsverksamhet. 
 
Punkten 3 avser myndighetens protokoll, som anses upprättade när handlingen justerats av 
myndigheten eller på annat sätt färdigställts, således vanligen innan en expediering sker och 
oavsett om alla eventuella ärenden som berörs av protokollet är slutbehandlade. Till 
myndighets protokoll hör givetvis protokoll från sammanträden med bl.a. 
institutionsstyrelserna, fakulteterna, fakultetsnämnderna, områdesnämnderna, konsistorium 
men också alla andra utskott och organ som kan finnas inrättade inom verksamheten med 
beslutande funktioner enligt gällande delegationssystem. Diverse arbetsgrupper med 
osjälvständig, närmast beredande ställning kan däremot inte räknas som ”myndigheten” i 
detta sammanhang. För protokoll från sådana grupper gäller istället huvudregeln; handlingen 
blir allmän när den expedierats eller, om handlingen hör till ärende, vilket kanske i dessa 
sammanhang är det vanliga, när detta slutbehandlats eller, om handlingen är fristående, den 
eljest färdigställts (vilket i och för sig säkerligen sammanfaller med en justering). 
 
 
En eller flera myndigheter? 
 
 
Vid tillämpningen av offentlighetsprincipen måste även observeras att utväxling av 
handlingar inom vad som i organisatorisk mening ses som en myndighet ändå ibland skall ses 
som om handlingarna utväxlades mellan olika myndigheter. Det beror på regeln i 2 kap 8 § 
TF, som innebär att utväxling av handlingar mellan två organ som ingår i samma 
myndighetsorganisation i fall då dessa uppträder som självständiga i förhållande till varandra 

 
22
leder till att handlingarna anses som expedierade från det ena organet och inkomna till det 
andra.  
 
Här finns vissa paralleller till relationen mellan institutionerna och universitetsledningen, men 
det riktiga är antagligen, som Justitiekanslern framhållit, att normalt se universitetet som en 
enda myndighet utan sådana självständiga grenar som här avses. En annan sak är att 
beslutanderätten på myndighetens vägnar ofta är delegerad till något särskilt organ som t ex 
fakultetsnämnd eller prefekt. Någon gång kan det diskuteras om inte en handling som 
fakultetsnämnden tillställer rektor bör anses som inkommen dit. Det gäller t ex i vissa 
anställningsärenden, där fakultetsnämnden numera har samma funktion som tidigare 
tjänsteförslagsnämnder, vilka uppfattades som fristående organ i detta sammanhang och vars 
förslag hanterades som inkommen, allmän handling. 
 
Ett JO-fall belyser att ett organ kan tänkas inta en sådan självständig ställning bara i vissa 
hänseenden (JO 1987/88 s. 182). Frågan gällde om verksamhetsplaner som olika klinikchefer 
sänt in till ett regionsjukhus var allmänna handlingar. JO kom i fallet fram till att det fanns 
situationer då en klinikchef måste ses som ett självständigt organ i TF:s mening gentemot 
sjukhusdirektionen, nämligen då det gäller den rent medicinska, patientvårdande 
verksamheten där klinikchefen äger att självständigt fatta beslut. När det emellertid rör sig om 
ärenden på det ekonomiska och administrativa området är det fråga om beslut som skall fattas 
av det politiska beslutsorganet inom landstinget (direktionen). I JO-fallet uppträdde 
klinikcheferna som osjälvständiga beredningsorgan inom myndighetsorganisationen. 
 
Vissa enheter inom universitetets verksamhet, t ex inom den medicinska forskningen och 
undervisningen, arbetar nära samman med annan myndighet, nämligen landstinget. Detta kan 
ge upphov till specifika problem. Handlingar rörande vården av patienterna hör till 
landstinget och inte till universitetet, de skyddas av sträng sekretess med hänsyn till den 
enskildes integritet och kan inte användas rutinmässigt i forskning och undervisning, utan 
utlämnande måste prövas hos sjukvårdsmyndigheten. Paralleller kan förekomma inom annan 
verksamhet.  
 
Konklusionen av resonemanget beträffande en eller flera myndigheter är alltså, att handlingar, 
även e-post, som utväxlas enbart inom universitetet i normalfallet anses som interna och att 
de ej genom att skickas från den ene anställde till den andre blir expedierade respektive 
inkomna utan frågan om när en sådan handling uppnår statusen av allmän handling beror, som 
tidigare utvecklats, på om handlingen hör till något ärende där det kommer att fattas beslut 
eller om handlingen är helt fristående, när denna kan anses färdigställd. Ofta är 
kommunikationen inom en myndighet av det slaget att det är fråga minnesanteckningar som 
inte behöver sparas eller annars mellanprodukter. 
 
 
Generella undantag  
 
Vissa slag av handlingar i myndigheternas verksamhet undantages generellt från 
offentlighetsprincipen (2 kap 11 § TF). I universitetets verksamhet kan det gälla handlingar 
som inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift 
som utges genom myndigheten, artiklar och insändare till tidningen ”Universen”, t ex, eller 
till någon annan periodisk skrift som ges ut inom universitetet. Undantaget avser att skydda 
de anonymitetsregler som gäller i tryckfrihetssammanhang. Förutsättningen är dock att 
handlingen verkligen är avsedd att publiceras. 
 

 
23
Ett annat undantag av stor betydelse gäller tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan 
handling som ingår i bibliotek eller som från enskild tillförts allmänt arkiv uteslutande för 
förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter eller 
upptagningar som eljest har överlämnats till myndighet uteslutande för sådana ändamål. 
Detsamma gäller upptagning av innehållet i sådan handling – magnetband t ex, eller 
mikrofilm – som arkivmyndigheten eller biblioteket förvarar. Databaser som en myndighet 
har tillgång till genom avtal med en annan myndighet skall dock hanteras enligt reglerna om 
allmänna handlingars offentlighet. 
 
Det har varit omdiskuterat, huruvida myndighetens tillgång till Internet kan tolkas in under 
biblioteksregeln eller ej. Numera torde anses att allmänheten inte har rätt att få ”surfa på 
nätet” hos en myndighet, som inte vill erbjuda den servicen. Frågan behandlas närmare under 
dataavsnittet. 
 
 
Utlämnande av allmän handling
 
 
Enligt 2 kap 12 § TF skall allmän handling som får lämnas ut tillhandahållas på begäran 
genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift. Den som begär att få se en allmän 
handling får ej tillfrågas om sitt namn och syfte med begäran. Om det är en handling med 
hemligt innehåll som efterfrågas får man däremot upplysa om att det kan underlätta för den 
prövning som skall göras av om handlingen kan lämnas ut eller ej, att myndigheten vet vem 
som begär handlingen och varför. Är handlingen delvis hemlig skall den tillhandahållas i vad 
avser de öppna delarna, t ex genom att man kopierat handlingen med vissa partier övertäckta. 
Inte heller detta skall kosta något för den som vill ta del av handlingen. Vill han/hon däremot 
ha en kopia, har han/hon rätt till det enligt 2 kap 13 § TF mot avgift enligt 
avgiftsförordningen (1992:191) f.n. till ett pris av 50 kr för 10 sidor och 2 kr för varje 
ytterligare sida. mindre än 10 sidor är gratis. Myndigheten är än så länge inte skyldig att 
lämna ut handlingar på diskett eller annat medium, men man är skyldig att skriva ut 
informationsinnehållet på papper, om detta hittills bara funnits på något tekniskt medium.  
 
Av 6 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen framgår, att om viss befattningshavare vid 
myndigheten svarar enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av handling, vanligen 
registrator eller motsvarande, ankommer det på honom/henne att i första hand pröva frågan 
om utlämnande och att i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. 
Hänskjutning skall även ske om tjänstemannen vägrar lämna ut handlingen och den enskilde 
begär detta. Det är sedan myndighetens beslut som kan överklagas och det sker enligt 6 kap 
8 § till Kammarrätten. Inom universitetet får med myndigheten i dessa sammanhang enligt 
gällande delegationer förstås prefekten vid respektive institution, så länge det är fråga om att 
lämna ut en handling. Ett beslut att vägra lämna ut en handling måste dock fattas av rektor. 
 
Om det är en annan myndighet som begärt handlingens utlämnande och som fått avslag på 
framställningen prövas överklagande av regeringen enligt 6 kap 8 § offentlighets- och 
sekretesslagen.  
 
Beträffande avgiftsuttag bör ytterligare poängteras skillnaden mellan att lämna ut en kopia av 
en existerande allmän handling och att producera en helt ny handling på beställarens begäran, 
t ex en bearbetning eller sammanställning. Här innebär datoriseringen det problemet i 
sammanhanget, att det är relativt enkelt att göra bearbetningar av olika slag och, som framgår 
av dataavsnittet, åligger det då också myndigheten att i viss utsträckning göra detta inom 

 
24
ramen för systemet med tillhandahållande av allmän handling och till pris enligt samma tariff 
(s k potentiell handling). Om det som efterfrågas är en helt och hållet ny produkt får dock full 
kostnadstäckning begäras. 
 

 
25
Sekretess inom högskolan 
 
 
Allmänt om sekretess 
 
En viktig grundprincip som är fastslagen i 2 kap 2 § TF är att begränsningar i rätten att ta del 
av allmänna handlingar måste göras i lag som i sin tur måste hållas inom de sekretessgrunder 
som TF anger. En myndighet får alltså inte skapa egna sekretessregler eller ingå avtal om 
sekretess med visst undantag för uppdragsforskning, som senare skall beröras. Den lag som 
ger sådana begränsningar är offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Den reglerar även 
tystnadsplikten i myndigheternas verksamhet. Självklart sammanfaller tystnadsplikten och 
handlingssekretessen vad gäller hemliga uppgifter i allmänna handlingar, men det bör 
observeras, att tystnadsplikten även kan avse hemliga förhållanden som inte finns 
dokumenterade i en handling. 
 
Vem behöver känna till sekretessreglerna? Självfallet de befattningshavare som har till 
arbetsuppgift att ha allmänna handlingar i sin vård och som därvid har att ta ställning till 
begäran om att utfå en allmän handling, men var och en som i sitt arbete kommer i kontakt 
med uppgifter och handlingar som kan omfattas av sekretess måste givetvis ha tillräckliga 
kunskaper för att kunna förvara och hantera dem på ett riktigt sätt, inte minst när frågor om 
deras innehåll ställs. 
 
Förbudet enligt 2 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen att röja eller utnyttja 
sekretessbelagd uppgift gäller för myndigheten där uppgiften är sekretessbelagd samt för 
person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt 
eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar i eller har deltagit i 
myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om uppgiften. Observera att 
tystnadsplikten kvarstår även efter det att man lämnat sin anställning. 
 
Åsidosättande av tystnadsplikt är straffbelagd i brottsbalkens 20 kap 3 § som brott mot 
tystnadsplikt med straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. Även ett oaktsamt 
åsidosättande är straffbelagt, dock endast med böter. 
 
I vissa fall viker tystnadsplikten för den sk meddelarfriheten, som i korthet innebär att 
somliga sekretessregler inte utgör hinder för att en befattningshavare i publikationssyfte (men 
bara i publikationssyfte) bryter sin tystnadsplikt och muntligen meddelar upplysning om 
något hemligt förhållande till media. De sekretessregler som innehåller sk kvalificerad 
sekretess tar dock över och hindrar meddelarfriheten, dvs där gäller tystnadsplikten full ut. 
 
Observeras bör att meddelarfriheten gäller muntliga uppgifter. Det är aldrig straffritt att lämna 
ut en hemlig handling, ens till media. 
 
Sekretessreglerna är vanligen utformade så, att sekretessen gäller en viss uppgift i ett visst 
sammanhang, oftast viss verksamhet eller myndighet, under viss tid och i de fall det finns risk 
för att det intresse som sekretessen avser att skydda kommer att skadas om uppgiften lämnas 
ut. Det finns mycket få sekretessregler som innebär en absolut sekretess i alla sammanhang. 
Sekretessen gäller också i princip mellan myndigheter även om det finns många s.k. 
sekretessbrytande regler. 
Svårigheten med den konstruktionen är att den som ställs inför att eventuellt lämna ut en 
hemlig uppgift måste göra en bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet.  
 

 
26
Därvid är bl a att notera den viktiga huvudprincip som gäller ifråga om utfående av allmänna 
handlingar, att den som begär att få se en handling har rätt att vara anonym och inte behöver 
redovisa skälen till förfrågan. I förhållande till sekretesskyddade handlingar fungerar det så, 
att myndigheten får upplysa den enskilde om att han/hon har möjlighet att välja att tala om sitt 
syfte med att få se handlingen för att myndigheten skall kunna göra en fullständig 
sekretessprövning och därvid bedöma risken för att det sekretesskyddade intresset skadas i 
det särskilda fallet. 
 
 
Tentamensexemplet   
 
Ett exempel från undervisningsområdet kommer nu i illustrationssyfte att diskuteras 
förhållandevis utförligt för att åskådliggöra offentlighets- och sekretesslagens 
tolkningsmetod, nämligen: 
 
17 kap 4 § offentlighets- och sekretesslagen: 
”Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller utgör underlag för kunskapsprov 
eller psykologiskt prov under myndighets överinseende, om det kan antas att 
syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.” 
 
Regeln gäller uppenbarligen tentamenssekretessen. Kan nu av paragrafen utläsas, att en 
skrivningsfråga är och förblir hemlig i alla lägen? Nej, den är hemlig om (och bara om) det 
kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs. Under den förutsättningen är 
skrivningen normalt hemlig, i vart fall i förhållande till tentanderna, innan tentamen hållits, 
men hur blir det sedan? Är det försvarbart att, som lär förekomma, hemlighålla 
skrivningsfrågorna även efter tentamen? Kan alltså hävdas, att syftet med provet motverkas 
också efter det att det har hållits? Är det, rent praktiskt, någon idé att ens försöka behålla 
sekretessen, när en grupp studenter redan fått del av provuppgifterna?  
 
Från pedagogisk synpunkt är väl många närmast beredda att säga tvärtom; en skrivning som 
givits är intressant att gå igenom i belysning av de lösningar som presterats för att därvid 
diskutera de problem som behandlats. I den pedagogiska frågan kan dock antagligen olika 
uppfattningar hävdas.  
 
Rättsligt sett måste emellertid ett hållbart resonemang kunna föras till stöd för att det skulle 
motverka syftet med provet att lämna ut frågorna sedan provet hållits, om man vill hävda 
fortsatt sekretess när någon kommer efter skrivningen och vill se på frågorna.  
 
Självklart är ett hållbart resonemang att studenterna tenterar kursen successivt i form av olika 
inlämningsuppgifter och andra prov. I så fall måste sekretess kunna hävdas till dess den siste 
studenten kommit igenom provomgångarna. Det har även förekommit en typ av 
standardiserade prov, som konstruerats för att ges upprepade gånger, som kan motivera 
ståndpunkten att sekretessen kvarstår efter ett provtillfälle. Det normala bör väl eljest vara att 
varje ny kursomgång får ett eget prov.  
 
I sammanhanget bör påpekas, att tentamensresultatet, betyget, inte är hemligt och även att det 
av studenten inlämnade provsvaret är en allmän handling, så länge den finns kvar hos 
universitetet och inte har återlämnats till tentanden. (Egentligen innebär möjligheten att 
återlämna provet till den som lämnat in det ett avsteg från huvudprincipen, att myndigheten 
måste bevara de allmänna handlingarna tills de får utgallras i särskild ordning, men det är 
alltså tillåtet att återlämna skrivningarna. Beträffande examensarbetena gäller andra 

 
27
bevaranderegler, se det särskilda arkivavsnittet.)  
 
 
Hemligstämpling 
 
Myndigheten får åsätta en handling med sekretesskyddat innehåll en s k hemligstämpel (2 kap 
16 § TF). Tillämpligt lagrum skall då anges på följande sätt: ”Hemlig enligt X kap Y § 
offentlighets- och sekretesslagen”. Stämpeln tjänar dock bara som varningssignal i den 
dagliga hanteringen. Om handlingen begärs utlämnad måste alltid en förnyad prövning ske. 
 
 
Sekretessregler är färskvara 
 
Sekretesslagen ändras ofta, ibland flera gånger per år, varför aktuell lagbok inte är pålitlig. 
Kontrollera alltid före tillämpning att aktuell sekretessregel är oförändrad. Detta kan ske 
genom kontakt med universitetsförvaltningens jurister eller genom direktsökning i 
regeringskansliets rättsdatabaser på webbsidan http://62.95.69.15/ där man söker 
författningarna i enlighet med anvisningarna under ”lagar och förordningar” på namn och 
SFS-nummer, dvs offentlighets- och sekretesslagen, SFS nr 2009:400.  
 
 
Sekretessregler som rör studenterna 
 
Det finns ganska få sekretessregler till skydd för studenternas integritet. Uppgifter om t ex 
studieresultat och liknande är inte föremål för sekretess. De sekretessregler som finns handlar 
om särskilt känsliga personuppgifter enligt följande:  
 
23 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen  
rör sekretessen inom skola och utbildningsväsende. Paragrafen har följande lydelse: 
 
” Sekretess gäller i annan utbildningsverksamhet än sådan som anges i 2 § för 
uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för 
uppgift om en enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller 
syofunktionär, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde 
eller någon närstående till denne lider men.” 
 
”Sekretess gäller i annan utbildningsverksamhet än sådan som anges i 2 § i 
annat fall än som avses första stycket och hos Verket för högskoleservice i 
verksamhet som avser biträde vid antagning av studenter för uppgift om en 
enskilds identitet, adress och andra liknande uppgifter om en enskilds personliga 
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller 
någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs” 
 
 
För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 
 
Syftet med det andra stycket är att en student som är utsatt för förföljelse skall kunna skyddas. 
Det är alltså inte fråga om någon generell sekretess för aktuella uppgifter utan en individuell 
prövning skall ske om särskild anledning föreligger i det enskilda fallet. Om exempelvis en 
student företer bevis om att han eller hon är sekretessmarkerad i folkbokföringen enligt 
22 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen torde dock hemlighållande av uppgifterna enligt 
23 kap. 3 § kunna ske. 

 
28
 
23 kap 6 § offentlighets- och sekretesslagen 
handlar om avskiljandeärenden: 
”Sekretess gäller i ärende om avskiljande av studerande från högskoleutbildning 
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om 
det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider 
betydande men om uppgiften röjs.  
 
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. 
 
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.” 
 
Dessa två regler skiljer sig åt när det gäller det s k skaderekvisitet. I 23 kap 3 § första stycket 
innebär att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan men för den som 
uppgiften rör etc, en ganska stark sekretess med andra ord, medan sekretessen enligt 23 kap 
6 § är svagare, den gäller (bara) om det kan antas att den som uppgiften rör etc lider 
betydande men om uppgiften röjs. Observera också att beslutet om avskiljande alltid är 
offentligt.  
 
Här är det sålunda tydligt, att insynsintresset är starkare när det handlar om disciplinära 
åtgärder än när det handlar om förtroendesituationer. 
 
I övrigt finns inte något generellt skydd för personuppgifter inom högskolan. Dock skall 
noteras den skyddsregel i 21 kap 5 § offentlighets- och sekretesslagen, som gäller inom all 
offentlig verksamhet och som syftar till att skydda utlänningar i vissa fall, typiskt sett 
politiska flyktingar: 
 
”Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning om det kan antas att röjande av 
uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat 
allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk 
stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.” (Sekretesstiden är högst 
femtio år). 
 
En motsvarande skyddsregel finns för fall där någon har s.k. fingerade personuppgifter 
(22 kap 2 §). 
 
Vidare gäller sekretess enligt 21 kap 7 § offentlighets- och sekretesslagen för personuppgift 
om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med 
personuppgiftslagen. Också den en generell regel utan begränsning till högskolan. Det skall 
då observeras, att varje personuppgift i sig kanske inte alls är hemlig, men eftersom regeln 
syftar till att försvåra upprättandet av personregister i strid med personuppgiftslagen, så blir 
den tillämplig framförallt när någon begär uttag av stora mängder persondata, t ex från 
universitetets egna, tillåtna personregister. (Se vidare om personregister i avsnittet om 
datafrågor, särskilt personuppgiftslagen.) 
 
 
Sekretessregler som rör de anställda 
 
39 kap 1–3 § offentlighets- och sekretesslagen 
innehåller regler till skydd för olika 
kategorier personuppgifter som rör offentliganställda.  
 

 
29
Det starkaste sekretesskyddet har uppgifter i myndighets personalsociala verksamhet som 
hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och uppgift om enskilds personliga 
förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller annan sådan befattningshavare som 
särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter. Här gäller 
sekretess om det inte står klart, att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller 
någon honom närstående lider men. För andra slags uppgifter om enskilds personliga 
förhållanden som finns i den personalsociala verksamheten är sekretesskyddet svagare; bara 
om det kan antas att den enskilde eller närstående lider men om uppgiften röjs gäller 
sekretess. Hit kan hänföras t ex planeringssamtal som hålls med personalen.  
 
I den personaladministrativa verksamheten i övrigt gäller sekretess av samma styrka som 
närmast föregående för uppgift om enskilds hälsotillstånd och om uppgift om enskilds 
personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering, dock 
inte för beslut i sådant ärende och inte i ärende eller beslut om anställning eller 
disciplinansvar.  
 
Det finns uppenbarligen ett särskilt offentlighetsintresse knutet till myndighetens 
beslutsfattande, som i dessa fall om anställning, disciplinansvar m.m. måste anses utgöra 
myndighetsutövning mot enskild. Det är en vanlig missuppfattning, att exempelvis referenser 
i ett tjänstetillsättningsärende skulle kunna hemlighållas. Uppgift om tjänstgöringsbetyg eller 
om vilken lön en viss anställd har kan inte heller hemlighållas eftersom den kategorin 
uppgifter saknar sekretesskydd. Arbetsmarknadens parter kan alltså inte överenskomma om 
sekretess i dessa fall. 
 
En särskild regel i 39 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen gör det möjligt att 
hemlighålla uppgifter om personalens personliga förhållanden, även t ex adressuppgift och 
liknande, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller 
annat allvarligt men om uppgiften röjs. Här förutsätts alltså normalt en sk hotbild. 
 
Sekretesstiden enligt 39 kap 1–3 § är högst femtio år för uppgift i allmän handling. 
 
En regel i 11 kap 2 § offentlighets- och sekretesslagen innebär, att om myndigheten i ett 
ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning får en hemlig uppgift från en annan 
myndighet, så följer den sekretessen med uppgiften. Här avses dock inte sekretess till skydd 
för den anställde utan snarare uppgifter som har med tjänsten att göra och som är hemliga, t 
ex av hänsyn till rikets säkerhet. 
 
Det kan nämnas, att den anställde i ärende om disciplinansvar och liknande själv får röja 
hemlig uppgift för att freda sig (10 kap 18 § offentlighets- och sekretesslagen). 
 
Också ifråga om uppgifter om personal är tidigare nämnda regler till skydd för flyktingar, 
personer med fingerade personuppgifter och olagliga personregister tillämpliga. 
 
En särskild regel som rör en viss personalkategori är 40 kap 3 § offentlighets- och 
sekretesslagen

 
”För personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som har 
inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från annan 
person hos myndigheten.” 
 
 

 
30
Sekretessregler som rör ekonomi- och egendomsförvaltningen 
 
19 kap offentlighets- och sekretesslagen
 innehåller regler till skydd för det allmännas 
ekonomiska intresse. 
 
Det allmännas ekonomiska intresse i samband med t ex en facklig förhandling eller en 
arbetskonflikt skyddas av 19 kap 6–8 §§ offentlighets- och sekretesslagen. Här gäller 
sekretess för uppgift som tillkommit eller inhämtats för att användas vid facklig förhandling 
på den offentliga sektorn eller som tillkommit med anledning av facklig stridsåtgärd om det 
kan antas att det allmännas ställning som förhandlingspart eller part i arbetskonflikt försämras 
om uppgiften röjs. 
 
Det skall dock observeras, att det kan föreligga en underrättelseskyldighet gentemot de 
fackliga organisationerna till följd av MBL (10 kap 11 § offentlighets- och sekretesslagen). 
 
19 kap 1–2 §§ offentlighets- och sekretesslagen innebär ett konkurrensskydd för 
myndighets affärsverksamhet, som drivs antingen i myndighetsform eller genom bolag, 
stiftelse eller i annan privaträttslig form och där myndigheten har ett bestämmande inflytande. 
Sekretessen gäller affärs- och driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver 
likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad. Förutom i den rena 
förmögenhetsförvaltningen hos universitetet kan man tänka sig att paragrafen kan avse 
uppdragsverksamhet av olika slag som universitetet åtar sig i konkurrens med andra. Skyddet 
avser i denna paragraf myndighetens intresse. Regeln har också klar begränsning till just 
affärsverksamhet, något som normalt inte är någon myndighetsuppgift. I ett rättsfall som 
gällde Stockholms universitet (RÅ 2004 ref. 74) har ett vid en universitetsinstitution utvecklat 
datorprogram för administration av den egna verksamheten inte ansetts utgöra inslag i 
affärsverksamhet, trots att det sålts till annan.  
 
31 kap 12–14 §§ offentlighets- och sekretesslagen regleras skyddet för uppdragsgivare. 
Sekretessen gäller där uppgift om olika slags undersökningar som myndigheten utför för 
enskilds räkning om det måste antas att uppdraget lämnats under förutsättning att uppgiften 
inte röjs. Det skall observeras att sekretesstiden här är särskilt kort för högskoleenhet – högst 
tio år mot vanliga tjugo i dessa sammanhang. Paragraferna, som är aktuell bl.a. för 
uppdragsforskning, kommenteras även under forskningsavsnittet.  
 
Också i andra fall av affärsförbindelser mellan myndighet (och dess företag i enlighet med 
tidigare sagda) och enskild (varmed även förstås företag) gäller sekretess till skydd för den 
enskildes affärs- och driftsförhållanden, alltså kontraktspartnerns intresse, men bara om det av 
särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (31 kap 16–19 §§ 
offentlighets- och sekretesslagen)

 
19 kap 3 § avser transaktioner kring och användning av egendom – uppgift i ärende om 
förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet är 
sekretesskyddad om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs. Observera 
att paragrafen inte avser myndighetens egna tjänstetillsättningar. 
 
19 kap 4 § ger ett sekretesskydd för det allmänna som upplånare och 9 § skyddar det 
allmännas ställning som part i en rättstvist. 
 
19 kap 5 § tangerar på visst sätt forskning och medger sekretess för uppgift angående 
utförande av undersökning av naturvetenskaplig eller teknisk art som myndigheten låtit 

 
31
verkställa för det allmännas räkning om det kan antas att det allmänna lider skada om 
uppgiften röjs. Det bör observeras, att skyddet inte avser forskningsverksamhet i sig utan det 
allmännas ekonomiska intresse. Man kan tänka sig att exempelvis Banverket behöver 
geologiska undersökningar när man skall genomborra berg och åsar för att dra fram 
järnvägen. En annan sak är att detta slags sekretess som regel viker i ett skede där fråga blir 
om tillståndsprövning för järnvägsprojektet och den geologiska undersökningen öppet måste 
redovisas i en miljökonsekvensbeskrivning. 
 
 
Sekretessregler som rör forskning (även examensarbeten) 
 
Sekretessfrågor i forskningen är av två slag. Dels frågor om sekretess för forskningen, dels 
frågor om sekretess som forskaren möter.  
 
För att börja med det senare, så behöver många forskare få del av hemligt material hos annan 
myndighet. Det kan vara känsliga personuppgifter i vården eller försvarshemligheter eller 
uppgifter om brott och brottslingar t ex. Enligt 8 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen 
gäller sekretess också mellan myndigheter som huvudregel, varför den myndighet där den 
hemliga uppgiften finns måste göra en prövning utifrån ”sin” sekretessregel. Kanske finner 
den tillfrågade myndigheten, att ett seriöst forskningsprojekt under betryggande former inte 
innebär något hot mot det intresse sekretessen skall skydda, varför skade/men-prövningen 
utfaller positivt för forskaren. En annan, liknande regel är 10 kap 27 § enligt vilken en 
avvägning skall ske mellan det intresse som sekretessen skall skydda och det intresse den 
myndighet som begär utlämnande har av att få ut uppgiften.  
 
Har en myndighet i sin forskningsverksamhet fått del av en sekretessbelagd uppgift från en 
annan myndighet, så följer sekretessen också med uppgiften enligt 11 kap 3 § offentlighets- 
och sekretesslagen
. Detta innebär ett undantag från den huvudregel som eljest gäller i 
sekretessammanhang, nämligen att sekretessen inte automatiskt följer med uppgiften. 
Forskningsmyndigheten har därvid ett försteg framför andra mottagarmyndigheter, om man så 
vill, eftersom den sekundära sekretessen underlättar för primärmyndigheten att göra 
bedömningen att uppgiften kan lämnas ut. Det är också något ”lättare” för forskare än andra 
kategorier att få del av uppgifter hos statistikmyndigheter eftersom forskningsändamål nämns 
bland de fåtal fall som inte omfattas av absolut sekretess enligt 24 kap 8 § offentlighets- och 
sekretesslagen.
  
 
Observera att studenter som vill få ut hemligt material för sina uppsatsarbeten inte kan 
åberopa sig på 10 kap 27 § eller 10 kap 2 § eftersom de inte hör till myndigheten 
universitetet.  
 
Det finns också andra sekretessbrytande regler, t ex 10 kap 2 § offentlighets- och 
sekretesslagen
, som gör det möjligt för en myndighet att lämna ut en hemlig uppgift om den 
behöver det för att kunna fullgöra sin egen verksamhet. Här kan det handla om t.ex. känsliga 
personuppgifter eller skyddsanordningar som måste lämnas ut för att den egna verksamheten 
skall fungera, t.ex. till polisen eller räddningstjänsten. 
 
Möjligheten för en myndighet att lämna ut en hemlig handling med förbehåll enligt 14 kap 
9 § sekretesslagen
 finns inte i förhållande till offentlig funktionär, som t ex en 
universitetsanställd forskare, utan bara i förhållande till enskild. 13 kap 3 § gör dock 
förbehåll onödigt. I den mån däremot som en student behöver hemliga uppgifter för ett 

 
32
examensarbete är det lämpligt att i kontakten med sekretessmyndigheten erinra om 
möjligheten att uppställa förbehåll enligt 14 kap 9 §. Givetvis har uppsatshandledaren ett 
särskilt ansvar för att instruera studenten hur materialet skall hanteras, både under arbetet och 
i uppsatsen, varom mera i det följande. 
 
Den forskare som fått ut hemligt material från annan myndighet måste i sin tur vara medveten 
om vilken sekretess som gäller för uppgiften, t ex patientsekretessen, och hur denna skall 
förvaras och hanteras. Det gäller både i säkerhetsmässig mening och för den händelse någon 
kommer till forskaren och begär att få ut uppgiften. T ex gäller sekretess sällan mot den som 
uppgiften rör (14 kap 4 § sekretesslagen) om det är fråga om sekretess till skydd för enskild. 
Härtill kan personuppgiftslagens krav på samtycke till behandling av personuppgifter (10 §) 
göra en kontakt med den enskilde direkt nödvändig.   
 
Kan själva forskningen vara hemlig? Ja, i vissa fall. S k uppdragsforskning kan innebära att 
det är ett krav från uppdragsgivaren att uppgifter om vetenskaplig undersökning som avses 
med uppdraget inte röjs (31 kap 12–14 §§ offentlighets- och sekretesslagen). Här kan 
uppstå en konflikt med det allmänna kravet på öppenhet och kontrollerbarhet i forskningen, 
inte minst finns ett sådant krav för vetenskapliga arbeten som skall ligga till grund för 
vetenskaplig bedömning och examination. Rektorsämbetet har tidigare (RÄ 1592/88) uttalat 
sig mot sekretessbelagda doktors- och licentiatavhandlingar. Ifråga om examensarbeten har 
RÄ uttalat att restriktivitet skall gälla.  
 
På senare år har i många sammanhang betonats behovet av samverkan mellan universitetet 
och det omgivande samhället och den s k tredje uppgiften har lyfts fram, vilket bl a kan leda 
till positiva kontakter för studenterna och möjlighet till arbete efter examen. Samtidigt som 
fler uppdrag kommer från näringslivet ökar emellertid också kraven på sekretess (tidigare 
nämnda 31 kap 12–14 §§ offentlighets- och sekretesslagen). Innan en institution åtar sig 
sådana uppdrag som förutsätter att studenter skriver hemliga examensarbeten, måste 
komplikationerna med detta noga övervägas. Rent tekniskt är det en del arbete kring sådana 
uppdrag. Villkoren bör formuleras i en handling där beställaren och institutionen gör klart vad 
som skall gälla för arbetet, vilket är särskilt att observera eftersom avtal om sekretess annars 
inte är möjliga. Därvid bör institutionen ställa sig bl a följande frågor: Har institutionen den 
kontrollen och handledningen av studenten att man kan åta sig ansvaret för eventuella 
tystnadspliktsförseelser, kanske i form av skadeståndskrav från beställarens sida? Är det 
rimligt att lägga den ytterligare bördan på studenten, att riskera att inte bara misslyckas med 
att prestera ett gott examensarbete utan även att försynda sig i tystnadspliktshänseende? 
Något som beställaren kan komma att tillskriva bristfällig handledning. Är det rimligt, att en 
institutions examensarbeten till stor del inte går att kvalitetsbedöma utifrån vanliga 
akademiska kriterier p g a sekretess? Är institutionen beredd att ta sådant ansvar för 
uppsatsernas sakliga innehåll att inte universitetet riskerar att råkar i vanrykte bland 
avnämarna p g a dåliga arbeten?  
 
24 kap 5–7 §§ offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om en enskilds 
affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat som har lämnats eller 
kommit fram vid sådan forskning som efter överenskommelse bedrivs i samverkan med en 
enskild, om det måste antas att den enskilde har deltagit i samverkan under förutsättning att 
uppgiften inte röjs 
 
Andra sekretessregler som kan bli aktuella i forskningen rör ett antal särskilda ämnen:  
 

 
33
Enligt 24 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som hänför 
sig till psykologisk undersökning för forskningsändamål om det inte står klart att uppgiften 
kan röjas utan men för den berörde eller närstående. Sekretesstiden är sjuttio år.  
 
24 kap 4 § offentlighets- och sekretesslagen avser uppgift i upptagning som har 
dialektologiskt eller etnologiskt innehåll i forskningssammanhang om det kan antas att den 
som lämnat uppgiften eller närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretesstiden är femtio 
år. 
 
En särskild sekretessregel i 25 kap 9 § offentlighets- och sekretesslagen rör bedömning av 
biomedicinska forskningsprojekt som innefattar försök på människa. Sekretessen tar här sikte 
på den affärsmässiga sidan av saken och gäller högst tjugo år om det kan antas att den 
enskilde lider skada, varmed förstås ekonomisk sådan, om uppgiften röjs. 
 
24 kap 8 § offentlighets- och sekretesslagen avser den s k statistiksekretessen och innebär 
för forskningens vidkommande att i den mån så anges i offentlighets- och 
sekretessförordningen gäller sekretess i statistisk och annan jämförbar undersökning för 
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den 
enskilde. Denna sekretess är absolut med följande undantag: Uppgift som behövs för 
forsknings- eller statistikändamål och uppgift, som inte genom namn, annan 
identitetsbeteckning eller därmed jämförbart förhållande är direkt hänförligt till den enskilde, 
får lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller 
honom närstående lider skada (ekonomisk) eller men (personligt). Här gäller en sjuttioårig 
sekretesstid för uppgift om enskilds personliga förhållanden och annars en tjugoårig 
sekretesstid.  
 
Regeringen har i anslutning till lagregeln bestämt i 7 § offentlighets- och 
sekretessförordningen
 (2009:641) att för utbildningsanstalter och forskningsinrättningar 
gäller sekretess för uppgift om enskildas personliga förhållanden i följande slag av 
undersökningar enligt 24 kap 8 § i lagen: miljömedicinska, socialmedicinska, psykiatriska 
eller andra medicinska studier samt sociologiska, psykologiska, pedagogiska eller andra 
beteendevetenskapliga eller samhällsvetenskapliga studier.  
 
Det bör kanske observeras, att undantaget i lagregeln kan innebära, att en forskare kan ställas 
inför att bedöma, om uppgifter kan utlämnas till annan forskare. 
 
Enligt 20 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om 
utrotningshotad djur- eller växtart, om det kan antas, att strävanden att bevara arten inom 
landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs. 
 
 
Biblioteks- och arkivsekretess 
 
Det har tidigare berörts, att det s k biblioteksundantaget i 2 kap 11 § första stycket tredje 
punkten TF innebär att tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan handling som 
ingår i bibliotek eller som från enskild har tillförts allmänt arkiv uteslutande för förvaring och 
vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar som 
eljest har överlämnats till myndighet uteslutande för sådana ändamål överhuvudtaget inte 
räknas som allmän handling. 
 

 
34
Återstår att reda ut vad som gäller för själva biblioteksutlåningsverksamheten och för 
arkivering av myndighets material. 
 
Enligt 40 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess i biblioteksverksamhet 
för uppgift i register om enskilds lån, reservation eller annan form av beställning, om det inte 
står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående 
lider skada eller men. Sekretesstiden är tjugo år. Observera, att lån i tjänsten inte skyddas av 
denna paragraf. 
 
Enligt 11 kap 6 § offentlighets- och sekretesslagen gäller samma sekretess hos 
arkivmyndigheten som gällde hos den myndighet som låter arkivera sina handlingar. Samma 
gäller ett enskilt organ som enligt särskilda bestämmelser (11 kap 7 § offentlighets- och 
sekretesslagen
) på motsvarande sätt förvarar en handling från en myndighet. 
 

 
35
Datafrågor 
 
 
Tryckfrihetsförordningen och upptagningar för automatiserad behandling   
 
Enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet 
likställs i princip upptagningar för automatisk behandling med pappershandlingar. Av 
tekniska skäl föreligger emellertid vissa skillnader i lagstiftningen beträffande 
datalagrade uppgifter. 
 
Med handling avses enligt 2 kap 3 § TF förutom framställning i skrift eller bild även upp-
tagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. 
Upptagningar är, liksom handlingar i övrigt, allmänna om de förvaras hos en myndighet och 
är att anse som inkomna eller upprättade där. En upptagning anses förvarad hos myndigheten 
om upptagningen är tillgänglig för myndigheten med tekniskt hjälpmedel som myndigheten 
själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt 
uppfattas. En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling 
anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndigheten kan göra sammanställningen 
tillgänglig med rutinbetonade åtgärder (2 kap 3 § andra st).  
 
Det sistnämnda avser det som benämns potentiella handlingar. Vad gäller pappershandlingar 
är det oftast inga problem att fastställa om en handling finns eller ej. Offentlighetsregleringen 
omfattar beträffande pappershandlingar bara sådana handlingar som vid tidpunkten för en 
sökandes begäran förvaras hos en myndighet. Myndigheten är inte skyldig att framställa en ny 
handling på grundval av uppgifter från befintliga handlingar. Med upptagningar för 
automatisk behandling är emellertid problematiken annorlunda, då varje sammanställning av 
sakligt sammanhängande uppgifter som en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga 
datorprogram anses utgöra en handling, dvs en potentiell handling. 
 
Principen är att allmänheten skall ha tillgång till en upptagning i samma utsträckning som 
myndigheten och att det befintliga datorsystemet måste användas även om det innebär en 
bearbetning eller sammanställning av informationen. Det har ingen betydelse om 
myndigheten faktiskt själv tagit fram uppgifterna och inte heller om myndigheten har 
anledning att ta fram uppgifterna för att använda dem i sin egen verksamhet. Skulle däremot 
en begärd framställning inte kunna göras genom rutinbetonade åtgärder utan först efter ett 
mera kvalificerat programarbete, är den inte en för myndigheten, eller allmänheten, tillgänglig 
handling. Var gränsen för rutinbetonade åtgärder går är inte alldeles klart. 
 
En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling anses dock 
inte förvarad hos myndigheten om sammanställningen innehåller personuppgifter och 
myndigheten enligt lag eller förordning saknar befogenhet att göra sammanställningen 
tillgänglig (2 kap 3 § tredje st TF). Vidare anses enligt 2 kap 10 § TF upptagningar som 
förvaras hos myndigheten bara som ett led i en teknisk bearbetning eller lagring för annans 
räkning inte som en allmän handling.  
 
Frågan om när en upptagning skall anses inkommen har samordnats med ovan nämnda 
förvaringsrekvisit. Enligt 2 kap 6 § TF anses en upptagning sålunda inkommen när annan 
myndighet eller enskild gjort den tillgänglig för myndigheten på sätt som anges i 2 kap 3 § 
andra st. Vad gäller utlämnande av upptagningar finns i 2 kap 13 § TF en regel om att 
myndigheten inte är skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna ut dessa i 

 
36
annan form än utskrift. Någon sådan lag finns för närvarande inte, vilket innebär att 
myndigheten inte behöver tillhandahålla handlingen i rent fysisk mening, t ex en diskett, utan 
det som lämnas ut är själva informationsinnehållet. 
 
 
Den tekniska utvecklingen; särskilt Internet 
 
Allmänheten kan inte vid Uppsala universitet under åberopande av offentlighets-
principen begära att få ta del av information på Internet, eftersom denna information 
inte anses utgöra allmänna handlingar. Cookie-filer och historikfiler i de anställdas 
datorer är däremot allmänna handlingar och skall lämnas ut till den som begär att få ta 
del av dessa filer, om inte hinder föreligger på grund av bestämmelse om sekretess. 
 
Reglerna om offentlighet beträffande upptagningar för automatisk databehandling utarbetades 
när datorsituationen på myndigheterna såg helt annorlunda ut än vad de gör i dag. Då fanns 
det endast ett fåtal stordatorer i slutna miljöer. Tekniken för lagring och bearbetning var 
uppbyggda så att bara ett fåtal alternativ för sökning och sammanställningar av data var 
möjliga. Numera är de flesta myndigheters datorer kopplade i nät och de anställda kan nå 
såväl myndighetens egna datorer som datorer hos andra myndigheter och enskilda. Detta 
gäller oberoende av om lagrade data har någon koppling till myndigheten och dess 
verksamhet. 
 
Från att myndigheter endast i sällsynta fall hade åtkomst till andra myndigheters och 
enskildas data, har de genom ny teknik möjligheter att ta del av enorma datamängder. De 
tekniska möjligheterna till egna behandlingar av data har också ökat genom att myndigheterna 
numera har persondatorer, inte terminaler kopplade till en stordator, vilket innebär att 
användarna kan hämta data via nät och hos sig utföra bearbetningar med egna program. 
 
I och med att allt mer extern information har blivit tillgänglig för myndigheterna har allmän-
hetens möjligheter att med stöd av offentlighetsprincipen få tillgång till information vidgats 
betydligt. Å andra sidan har denna utveckling lett till att informationen blivit mer 
ostrukturerad samt att det har blivit svårare både för myndigheterna och allmänheten att hitta 
den information som är relevant. Resultatet kan bli att allmänheten får svårigheter att utöva 
sina rättigheter enligt offentlighetsprincipen. 
 
Det grundläggande problemet i detta sammanhang är att den tekniska åtkomstmöjligheten fått 
bilda utgångspunkt för bedömningen av om en upptagning skall anses förvarad hos myndig-
heten. Handlingar som är tekniskt åtkomliga för myndigheten anses vara allmänna handlingar 
hos den myndigheten även om de varken finns hos myndigheten eller har anknytning till 
denna. Med detta synsätt skulle alla upptagningar i databaser som är tillgängliga för 
myndigheten, med undantag för sådana som omfattas av biblioteksregeln i 2 kap 11 § TF, 
vara tillgängliga för offentlighetsinsyn hos myndigheten, trots att de knappast kan sägas ingå i 
en myndighets informationstillgångar. 
 
Regeringen har i propositionen Offentlighetsprincipen och informationstekniken (prop 
2001/02:70) uttalat att det inte är rimligt att de enorma och oöverskådliga 
informationsmängder som genom Internet är tillgängliga för myndigheterna skall anses utgöra 
allmänna handlingar hos dessa. Regeringen anförde dock vidare att det inte borde införas 
någon särskild bestämmelse som reglerar de informationsmängder som en myndighet har 
tillgång till via Internet. I stället påpekades att den s k biblioteksregeln utgör en tillräcklig 
garanti för att den insyn som handlingsoffentligheten skall tillgodose får en rimlig proportion 

 
37
i detta avseende. Biblioteksregeln innebär att tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller 
annan handling som ingår i bibliotek inte är att betrakta som allmän handling. Detta undantag 
omfattar också upptagning i en databas som en myndighet har tillgång till på annat sätt än 
genom avtal med en annan myndighet där upptagningen är allmän handling. Exempelvis 
utgör uppgifter på en öppen webbplats på Internet eller uppgifter i en kommersiell 
informationsdatabas som Uppsala universitet har tillgång till enligt avtal inte allmänna 
handlingar.  
 
En fråga som är direkt kopplad till Internet är den om hur man från offentlighetssynpunkt 
skall bedöma karaktären av s k cookie-filer. En cookie-fil är en datafil som i vissa fall 
översänds till en användares dator i samband med att datorn via Internet får kontakt med en 
webbplats som lagras på en annan dator (webbservern). När webbservern återsänder den 
efterfrågade informationen skickar den samtidigt med cookie-filen. När användaren senare 
besöker samma webbplats följer cookie-filen med och webbservern kan läsa av den 
information som cookie-filen innehåller. Ett sätt att utnyttja uppgifterna är att skräddarsy den 
av användaren eftersökta informationen. Då cookie-filen innehåller information som är 
knuten till just den webbplats som uppsökts och sedan sparas i användarens dator, går det i 
efterhand att se vilka webbplatser som användaren har besökt. 
 
Regeringsrätten har i en dom (RÅ 1999 ref 18 I) prövat en journalists begäran om att få ta del 
av kommunpolitikers cookie-filer. Regeringsrätten fann att en cookie-fil är – i den mening 
som avses i TF – att betrakta som en hos myndigheten förvarad handling som inkommit dit. 
Vidare ansåg Regeringsrätten, till skillnad mot Kammarrätten i Göteborg som ansett att 
undantagsbestämmelsen  i 2 kap 10 § TF varit tillämplig, att det inte fanns stöd för att anse att 
cookie-filen skulle vara förvarad hos myndigheten endast som ett led i teknisk bearbetning 
eller teknisk lagring för annans räkning. Någon teknisk bearbetning förekom inte och även 
om det skulle vara fråga om teknisk lagring kunde det enligt Regeringsrätten inte sägas att 
denna skedde för någon annans räkning. Detta motiverades med att mottagaren hade 
möjlighet att avstå från att ta emot informationen och radera den samt att avsändaren saknade 
möjlighet att radera den. Då Regeringsrätten inte heller ansåg att något annat undantag enligt 
2 kap TF var tillämpligt var cookie-filen således att betrakta som en allmän handling och 
skulle lämnas ut om inte hinder förelåg på grund av bestämmelser om sekretess. 
 
Regeringsrätten har även prövat den rättsliga statusen av s k globalfiler (även benämnda 
historikfiler). En globalfil är en förteckning i en dator över de webbsidor på Internet som 
uppsökts av användaren. Globalfilen skapas automatiskt av programmen för sökning på 
Internet och är bl a ett hjälpmedel för att underlätta för den som uppsöker webbsidor att hitta 
tillbaka till den aktuella sidan. 
 
I det aktuella ärendet (RÅ 1999 ref 18 II) hade en person begärt att få ta del av en stadsjurists 
globalfil. Regeringsrätten ansåg till att börja med att globalfilen var att betrakta som en hos 
myndigheten förvarad handling. Eftersom förteckningen fördes kontinuerligt och för 
obestämd tid, var den enligt Regeringsrätten att betrakta som en sådan förteckning som förs 
fortlöpande och avses i 2 kap 7 § andra st 1 TF. Detta innebar att förteckningen var att anse 
som upprättad i och med att den tekniskt förelåg färdig för att påföras adresser till 
webbsidorna och således var en allmän handling. Den i ärendet aktuella globalfilen var 
således en allmän handling som skulle lämnas ut om inte hinder förelåg på grund av 
bestämmelser om sekretess. 
 
 


 
38
Elektronisk post (e-post) 
 
Utgående och inkommande handlingar via e-post skall diarieföras i samma utsträckning 
som pappershandlingar. Detta kan enkelt ske genom att det elektroniska meddelandet 
vidarebefordras till registrator på elektronisk väg. Institutioner och motsvarande 
enheter vid universitetet skall ha fungerande rutiner för att inkommande handlingar via 
e-post tas om hand för det fall en anställd är borta på grund av semester eller sjukdom. 
En förteckning över inkommande och utgående e-post är en allmän handling och skall 
vid begäran lämnas ut om någon sekretessbestämmelse inte är tillämplig. 
 
Den ur praktisk synpunkt kanske viktigaste frågan vid universitetet vad gäller offentlighets-
principen i IT-miljön är hanteringen av e-post. En överväldigande majoritet av de handlingar 
som kommer in till universitetet via e-post torde vara personadresserad. Såsom behandlas på 
annat håll i denna handledning föreligger problem även beträffande postöppning och diarie-
föring av inkommande pappershandlingar, men underlåtenheten att diarieföra elektroniskt 
inkommande handlingar är säkerligen ännu mer påtaglig.  
 
Orsaken till detta problem är att e-postsystemet vid universitetet från början byggdes upp på 
att de elektroniska adresserna var knutna till individer. Enligt beslut av rektor skall 
institutioner ha minst en funktionsadress för e-postadress men frågan är hur mycket av den 
inkommande e-posten som går via dessa. Det är i detta sammanhang viktigt hur man inom 
universitetet tillhandahåller sina elektroniska adresser. Vidare skulle uppgiften att införa 
ordnade rutiner för postöppning och diarieföring av e-post sannolikt kunna underlättas genom 
ett bättre utnyttjande av redan befintliga tekniska anordningar. Ofta kan det vara praktiskt att 
e-post adresseras direkt till berörd anställd, men denne bör då genom ett enkelt kommando 
kopiera och vidarebefordra meddelandet till registrator. 
 
När e-post infördes inom statsförvaltningen var det för att effektivisera arbetet och förenkla 
enskildas kontakter med myndigheter. Användningen av e-post har också utan tvivel under-
lättat kommunikationen inom myndigheterna, något som torde vara särskilt påtagligt inom 
universitetet. En sidoeffekt har emellertid blivit en ökad privat användning av arbetsplatsens 
kommunikationsmedel. Denna utveckling kan föra med sig både rättsliga och administrativa 
problem vid t ex diarieföring och utlämnande av allmänna handlingar. I betydligt större grad 
än vad är fallet med vanliga brev, torde ärendeanknutna och privata uppgifter blandas i 
meddelanden via e-post. Detta beror på att e-posten ofta, förutom vanliga brev, även ersätter 
telefonsamtal.  
 
Vissa myndigheter har förbjudit privat användning av myndigheternas e-postsystem, med 
stöd av den allmänna principen att myndighetens medel bara får användas för myndighetens 
verksamhet. Att införa något sådant förbud vid universitetet synes inte vara genomförbart. 
Dessutom går det inte rent praktiskt att hindra att privat e-post kommer in till en anställd vid 
myndigheten. Däremot bör anställda som använder sig av universitetets e-postsystem för 
privat e-postkommunikation i mer omfattande utsträckning uppmanas att skaffa en privat e-
postadress. Vidare bör det genom interna föreskrifter eller överenskommelser med de 
anställda göras klart att myndigheten får öppna inkommande e-post i samband med sjukdom 
eller semester. Det kan exempelvis ordnas genom att den anställde skriver på en fullmakt som 
gör det möjligt för arbetsgivaren att ta del av inkommande e-post under den anställdes 
bortovaro. 
 
JO har i ett beslut (dnr 4225-1998) rörande Karolinska institutet påpekat att det åligger en 
myndighet att ha fungerande rutiner för att bevaka att skrivelser och meddelanden som 

 
39
inkommer via e-post behandlas på ett adekvat sätt. JO uttalade vidare att förhållandet är 
detsamma för det fall enskilda tjänstemän vid myndigheten har möjlighet att ta emot externa 
e-postmeddelanden. På samma sätt som gäller för konventionella pappersförsändelser som 
adresserats till handläggaren personligen, bör det enligt JO för e-post finnas ett system som 
ger arbetsgivaren möjlighet att ta del av de handlingar som inkommit, exempelvis med stöd 
av fullmakt.  
 
I nyss nämnda JO-beslut behandlades också frågan om diarieföring av e-postmeddelanden. 
Till att börja med hänvisade JO till att en myndighet har möjlighet att underlåta diarieföring 
av allmänna handlingar och tillika offentliga handlingar, om de hålls så ordnade att det utan 
svårighet kan fastställas om en handling inkommit eller upprättats. Denna möjlighet gäller 
även för handlingar som endast förvaras som elektroniskt medium under förutsättning att 
åtkomligheten för allmänheten är godtagbar. Enligt JO förutsätter detta att allmänheten 
genom särskild terminal kan söka bland e-posten eller att myndigheten vid förfrågan kan ta 
fram en papperskopia av efterfrågade handlingar. Detta synsätt får enligt JO anses gälla vare 
sig det rör diarieförda handlingar eller sådana där myndigheten avstått från diarieföring. 
 
I ett beslut den (dnr 676-2001) angående en kommuns underlåtenhet att kontrollera 
inkommande e-post har JO uttalat att myndigheternas och tjänstemännens e-postbrevlådor 
måste kontrolleras dagligen under arbetsdagar. Att så sker är enligt JO en förutsättning för att 
myndigheterna skall kunna uppfylla kraven i fråga om registrering av de inkommande e-post-
meddelanden som utgör allmänna handlingar, men det är nödvändigt även med hänsyn till att 
enskilda genom e-postmeddelanden kan inleda ärenden som kräver också andra 
handläggningsåtgärder av myndigheten. 
 
När en person vill ta del av en enskild handling som kommit in eller skickats ut via e-post 
skall man på vanligt sätt bedöma om det rör sig om en allmän handling och i förekommande 
fall om sekretessbeläggning kan komma i fråga. Ett särskilt problem är dock hur man skall se 
på den förteckning av inkommande och utgående e-post som finns i varje dator som är 
uppkopplad till ett e-postsystem. 
 
Frågan var 1998 uppe till prövning i Regeringsrätten (RÅ 1998 ref 44). Regeringsrätten 
uttalade först att den i ärendet aktuella förteckningen över e-post var en upptagning som var 
tillgänglig hos myndigheten med tekniska hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjade i 
sådan form att den kunde läsas av myndigheten och att förteckningen därmed var att betrakta 
som en hos myndigheten förvarad handling (jfr 2 kap 3 § TF). Vidare konstaterade 
Regeringsrätten att förteckningen var ett nödvändigt hjälpmedel för att administrera e-posten 
samt att den fördes kontinuerligt och för obestämd tid. Enligt Regeringsrättens mening var 
förteckningen därför att betrakta som ett diarium, register eller annan förteckning som förs 
fortlöpande och som avses i 2 kap 7 § andra st 1 TF. Detta innebar att förteckningen var att 
anse som upprättad i och med att den tekniskt förelåg färdig för noteringar om utväxlade 
elektroniska handlingar och att den således var en allmän handling. Det saknade betydelse att 
de i förteckningen omnämnda meddelandena inte alltid var att betrakta som allmänna 
handlingar. 
 
Regeringsrättens dom innebär alltså att förteckningar över e-post är allmänna handlingar som 
skall lämnas ut om någon begär detta, om inte hinder föreligger på grund av bestämmelse om 
sekretess. Rättsfallet rörde dock inte diariesystemet som sådant och det bör tilläggas att det 
knappast hos en större myndighet är tillräckligt för att tillgodose behovet av ett bra 
diarieföringssystem att nöja sig med de e-postförteckningar som finns hos varje anställd. 

 
40
Detta gäller särskilt när myndighetens lokaler inte är samlade på ett ställe, eftersom det då 
varken finns någon praktisk möjlighet att överblicka beståndet av allmänna handlingar eller 
att garantera en god handläggningsordning vid myndigheten. 
 
Enligt JO (2002/03:JO1) måste en myndighet, om befattningshavare har e-postadresser hos 
myndigheten, ha rutiner som tillförsäkrar att såväl innehållet i befattningshavarens e-
postbrevlåda som förteckningen över e-posten är tillgängligt för myndigheten även under 
befattningshavarens frånvaro. 
 
 
God offentlighetsstruktur och upptagningar för automatiserad behandling 
 
Den omfattande datoranvändningen vid universitetet får inte begränsa allmänhetens 
möjligheter att ta del av allmänna handlingar.  
 
Enligt 4 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen skall en myndighet ta hänsyn till rätten att 
ta del av allmänna handlingar när den organiserar hanteringen av sådana handlingar och vid 
övrig hantering av allmänna handlingar. Myndigheten skall med andra ord ha en s k god 
offentlighetsstruktur. Detta innebär bl a att allmänna handlingar bör hållas åtskilda från andra 
handlingar samt att hemliga och offentliga handlingar inte bör blandas i ett register. Vidare 
skall myndigheten enligt 4 kap 1 § ordna behandlingen med beaktande av det intresse som 
enskilda kan ha att själva utnyttja tekniska hjälpmedel hos myndigheten för att ta del av 
allmänna handlingar.  
 
6 kap 6 § offentlighets- och sekretesslagen stadgar att en myndighet på begäran skall ge en 
enskild tillfälle att själv använda tekniska hjälpmedel för automatiserad behandling som 
myndigheten förfogar över för att ta del av upptagningar för automatiserad behandling. 
Bestämmelsen är en komplettering av reglerna i 2 kap 12 § TF om på vilka sätt en handling 
skall tillhandahållas allmänheten. Undantag från denna bestämmelse i 6 kap 6 § föreligger 
emellertid om sökanden kan få tillgång till upptagningar som inte är allmänna handlingar eller 
handlingar för vilka sekretess gäller. Skyldigheten att bereda enskilda tillfälle att själva 
använda tekniska hjälpmedel inskränks vidare om det finns en fara för förvanskning eller 
förstöring av uppgifter samt om hinder föreligger av hänsyn till arbetets behöriga gång.  
 
Enligt 6 kap 6 § offentlighets- och sekretesslagen skall en myndighet på begäran av en 
enskild person lämna de särskilda upplysningar som den enskilde behöver för att kunna ta del 
av upptagningar som anses som allmänna handlingar hos myndigheten. Skyldigheten är dock 
begränsad om det föreligger hinder med hänsyn till arbetets behöriga gång.  
 
Vad gäller registreringsskyldigheten beträffande upptagningar för automatiserad behandling 
finns i 5 kap 1 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen en specialbestämmelse. Om 
en myndighet hos en annan myndighet har elektronisk tillgång till en upptagning för 
automatiserad behandling som är en allmän handling ska handlingen registreras endast av den 
myndighet som gjort upptagningen tillgänglig för den andra myndigheten. Orsakerna till 
denna särreglering är bl a att det inte ansetts rimligt att en upptagning i en databas till vilken 
flera myndigheter är anslutna skulle registreras vid alla dessa myndigheter, även om 
upptagningen i och för sig är att anse som en allmän handling vid samtliga dessa 
myndigheter. 
 
Om en myndighet för handläggning av ett ärende använder sig av en upptagning för 
automatiserad behandling, skall enligt 4 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen 

 
41
upptagningen tillföras handlingarna i ärendet i läsbar form, om inte särskilda skäl föranleder 
annat. Som särskilt skäl kan räknas att upptagningen finns lätt tillgänglig, t ex via bildskärm. 
Bara det faktum att upptagningens innehåll är enkelt är däremot inte tillräckligt för undantag 
från huvudregeln. 
 
 
Personuppgiftslagen 
 
Enligt personuppgiftslagen har den personuppgiftsansvarige ett stort ansvar för att 
personuppgifter behandlas på ett lagligt sätt. I vissa fall behöver den 
personuppgiftsansvarige i stället hämta in samtycke från den registrerade.  
 
Personuppgiftslagen (1998:204), som trädde i kraft den 24 oktober 1998, bygger på ett EG-
direktiv från 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av 
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). EG-
direktivets syfte är att skapa en gemensam, hög nivå på integritetsskyddet för att därigenom 
möjliggöra ett fritt flöde av personuppgifter mellan EU:s medlemsstater. 
 
Personuppgiftslagen har till syfte att skydda enskilda personer mot kränkning av den 
personliga integriteten vid behandling av personuppgifter. Personuppgifter är all slags 
information som kan hänföras till en levande person, t ex namn, personnummer och 
kundnummer. Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd eller serie av åtgärder 
som vidtas i fråga om personuppgifter; t ex insamling, registrering, lagring, bearbetning, 
användning, utlämnande, sammanställning eller förstöring.  
 
Lagen omfattar både behandlingar på automatiserad väg i datorer och på manuell väg i 
register. För att manuella uppgifter skall omfattas av lagen krävs dock att de ingår i eller är 
avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning 
eller sammanställningar enligt särskilda kriterier. Av ett ärende som avgjorts i 
Regeringsrätten (RÅ 2001 ref 35 ) framgår att det ställs höga krav på sökbarhet i ett manuellt 
register för att ett sådant skall omfattas av lagen. I ärendet begärde ett företag att Kungliga 
Tekniska Högskolan skulle lämna ut betygsregister i pappersutskrift avseende cirka 1 400 
studenter vid högskolan. Regeringsrätten ansåg inte att den behandling som företaget avsåg 
att utföra på manuell väg omfattades av personuppgiftslagen. 
 
Personuppgiftslagen undantar vissa områden från att omfattas av lagen. Till att börja med 
gäller lagen inte för sådan behandling av personuppgifter som en fysisk person utför som ett 
led i en verksamhet av rent privat natur. Detta undantag omfattar inte uppgifter som sprids via 
en privat hemsida på Internet eftersom sådana uppgifter sprids till en stor krets personer. 
 
Enligt 5 a § i personuppgiftslagen är behandling av personuppgifter i ostrukturerat material 
undantagen från en stor del av hanteringsreglerna i lagen. Med behandling av personuppgifter 
i ostrukturerat material avses t ex behandling av personuppgifter i löpande text i 
ordbehandlingsprogram, i e-post eller på Internet. Med hanteringsregler avses bl a 
grundläggande krav på behandling av personuppgifter (9 §), när behandling av 
personuppgifter är tillåten (10 §), förbud mot behandling av känsliga personuppgifter (13-19 
§§), behandling av personnummer (22) och förbud mot överföring av personuppgifter till 
tredje land (33 och 34 §§). Däremot omfattas t ex en myndighets diarium, loggfiler med 
uppgifter om anställdas kommunikation och regelrätta personregister av hanteringsreglerna i 
lagen. Behandling av sådana uppgifter som inte omfattas av hanteringsreglerna får inte 
utföras om den innebär en kränkning av den registrerades personliga integritet. 

 
42
 
Vidare skall en stor del av lagens bestämmelser inte tillämpas på sådan behandling av 
uppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt 
skapande (7 § andra st). Av förarbetena till lagen framgår det att om någon hävdar att lagen 
inte skall tillämpas på grund av något av de sistnämnda undantagen så skall invändningen 
godtas om invändningen inte är så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Frågan om 
journalistiska ändamål har varit uppe till prövning i Högsta Domstolen (NJA 2001 s 409). En 
företagare som tyckte sig ha blivit illa behandlad i samband med den s k bankkrisen, namngav 
och kritiserade på en webbplats bl a direktörer och styrelseledamöter i ett par banker. Högsta 
Domstolen ansåg att publiceringen skett ”uteslutande för journalistiska ändamål”. Det krävs 
således inte att man är journalist för att omfattas av undantaget utan det räcker med att 
publiceringen ligger inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och 
väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Undantaget omfattar inte 
reklambudskap även om de kan innefatta ett visst mått av konstnärligt eller litterärt skapande. 
 
I 7 och 8 §§ personuppgiftslagen påpekas också att bestämmelserna i lagen inte skall 
tillämpas i den utsträckning det dels skulle strida mot bestämmelser om tryck- och 
yttrandefrihet i TF eller YGL, dels skulle inskränka en myndighets skyldighet enligt 2 kap TF 
att lämna ut personuppgifter. Bestämmelserna hindrar, enligt 8 § andra st, inte heller att en 
myndighet arkiverar eller bevarar allmänna handlingar. Offentlighetsprincipens företräde 
framför personuppgiftslagen slås således fast. 
 
9 § personuppgiftslagen innehåller bestämmelser om de grundläggande krav på behandling av 
personuppgifter som den personuppgiftsansvarige alltid måste uppfylla. Bl a anges att person-
uppgifter bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt att 
personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket 
uppgifterna samlades in. Beträffande behandling av personuppgifter för historiska, statistiska 
eller vetenskapliga ändamål gäller emellertid att sådan behandling inte skall anses som 
oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in, om syftet med insamlingen var 
ett annat. Här bör dock observeras att det ofta krävs specifikt samtycke för behandling för 
vetenskapliga ändamål (t ex enligt lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården 
m m). 
 
En behandling av personuppgifter är enligt 10 § personuppgiftslagen tillåten bara om den 
registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig 
med hänsyn till vissa angivna syften. Följande syften anges punkterna a–f: – ett avtal med den 
registrerade skall kunna fullgöras, – den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra en 
rättslig skyldighet, – vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas, – en 
arbetsuppgift av allmänt intresse skall kunna utföras (t ex forskning), – den 
personuppgiftsansvarige skall kunna utföra en arbetsuppgift i samband med 
myndighetsutövning eller – om en intresseavvägning ger vid handen att den 
personuppgiftsansvariges berättigade intresse väger tyngre än den registrerades intresse av ett 
integritetsskydd.  
 
Justitiekanslern har i ett beslut (dnr 1858-02-42) rörande skadeståndsanspråk med anledning 
av att en students telefonnummer varit offentligt i LADOK-registret vid ett universitet prövat 
frågan om berättigat intresse enligt 10 § f personuppgiftslagen. Justitiekanslern ansåg att 
universitetet haft ett berättigat intresse att registrera adresser och telefonnummer som behövts 
för att komma i kontakt med studenter som är inskrivna vid universitetet och att universitetets 
behov av att registrera den aktuella studentens telefonnummer vägt tyngre än studentens 

 
43
intresse av att numret inte registrerats. När studenten begärde att numret skulle tas bort 
skedde detta. 
 
Personuppgifter får enligt 11 § personuppgiftslagen inte behandlas för ändamål som rör direkt 
marknadsföring, om den registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligt har anmält att 
han motsätter sig en sådan behandling. Även om någon sådan anmälan inte har gjorts, krävs 
det för att behandlingen skall få ske att behandlingen är tillåten i enlighet med 10 § och nedan 
beskrivna regler om känsliga personuppgifter. Den bestämmelse i 10 § som i första hand kan 
bli aktuell är den om att personuppgifter får behandlas om en intresseavvägning visar att den 
personuppgiftsansvariges, eller sådan tredje mans till vilken personuppgifterna lämnas ut, 
berättigade intresse av behandling väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot 
kränkning av den personliga integriteten. Bestämmelsen omfattar marknadsföring i såväl 
kommersiellt som ideellt syfte.  
 
I detta sammanhang bör bestämmelsen i 21 kap 7 § offentlighets- och sekretesslagen 
observeras. Enligt denna bestämmelse gäller sekretess för personuppgift, om det kan antas att 
ett utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med personuppgiftslagen. 
Regeringsrätten har i två fall prövat frågan om sekretess enligt 21 kap 7 § offentlighets- och 
sekretesslagen i ärenden rörande utlämnade av personregister till företag som skulle behandla 
personuppgifter för ändamål som rör direkt marknadsföring. I det ena fallet fann 
Regeringsrätten att Jordbruksverkets adressregister över mjölkproducenter skulle utlämnas 
med hänsyn till att det var marknadsföring riktad till näringsidkare, att uppgifterna i fråga inte 
kunde bedömas som känsliga och att den enskilde kunde motsätta sig att personuppgifterna 
användes för direkt marknadsföring (RÅ 2001 ref 68). Det andra fallet gällde Centrala 
studiestödsnämndens register över studiestödsmottagare på universitets- och högskolenivå i 
form av listor med namn och adress. Även i detta fall ansåg Regeringsrätten att registret 
skulle lämnas ut eftersom de uppgifter som begärdes utlämnade inte bedömdes vara känsliga 
och studenterna hade en ovillkorlig rätt att motsätta sig att personuppgifterna användes för 
direkt marknadsföring (RÅ 2002 ref 54). 
 
Beträffande känsliga personuppgifter, såsom personuppgifter som avslöjar politiska åsikter 
eller rör enskildas hälsa finns ett principiellt förbud mot behandling (13 §). I följande 
paragrafer finns emellertid en uttömmande uppräkning av i vilka fall känsliga personuppgifter 
får behandlas trots detta förbud. Exempelvis får känsliga uppgifter behandlas enligt 15 §, om 
den registrerade har lämnat sitt uttryckliga samtycke till behandlingen eller på ett tydligt sätt 
offentliggjort uppgifterna. Enligt 19 § får känsliga personuppgifter behandlas för 
forskningsändamål om behandlingen har godkänts av en regional etikprövningsnämnd enligt 
lagen (2003:460) om etikprövning som avser människor. Etikprövningsnämnderna har ersatt 
de tidigare forskningsetiska kommittéerna.  
 
Enligt 8 § personuppgiftsförordningen får känsliga personuppgifter även behandlas av en 
myndighet i löpande text om uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för 
handläggningen av det. 
 
Högsta Domstolen har i ett mål 2005 (mål nr B 3042-03) behandlat frågan om känsliga 
personuppgifter på en webbsida. Uppgifter om att en anställd person haft 
samarbetssvårigheter och blivit sjukskriven har av Högsta Domstolen ansetts vara sådana 
uppgifter som rör hälsa och alltså utgöra känsliga personuppgifter. 
 
I 22 § personuppgiftslagen finns en särskild bestämmelse om personnummer. Enligt denna 

 
44
bestämmelse får uppgifter om personnummer utan samtycke behandlas bara när det är klart 
motiverat med hänsyn till ändamålet med behandlingen, vikten av en säker identifiering eller 
något annat beaktansvärt skäl. Datainspektion har i ett beslut 1996 slagit fast att 
personnummer inte får skrivas ut på tentamenslistor och liknade utskrifter som skall anslås. 
Det sistnämnda innebär dock inte att automatiskt råder sekretess när någon med stöd av 
offentlighetsprincipen begär att få reda på en students personnummer. 
 
Personuppgiftslagen innehåller vissa bestämmelser om information till den registrerade. Om 
uppgifter om en person samlas in från personen själv, skall enligt 23 § den personuppgifts-
ansvarige i samband därmed självmant lämna den registrerade information om behandlingen 
av uppgifterna. Om personuppgifterna har samlats in från någon annan källa än den 
registrerade, skall den personuppgiftsansvarige enligt 24 § första stycket självmant lämna den 
registrerade information om behandlingen av uppgifterna när de registreras. Information 
behöver enligt 24 § tredje stycket inte lämnas enligt första stycket, om detta visar sig vara 
omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats. Om uppgifterna används 
för att vidta åtgärder som rör den registrerade, skall dock information lämnas senast i 
samband med att så sker. 
 
Enligt 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att överföra personuppgifter som är under 
behandling till tredje land, vilket avser länder utanför EU eller EES, om landet inte har en 
adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Frågan om en skyddsnivå är adekvat skall 
bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som har samband med överföringen. 
Särskild vikt skall läggas vid bl a uppgifternas art och ändamålet med behandlingen. Detta 
innebär att det för s k harmlösa uppgifter inte krävs något skydd i tredje land. Förbudet mot 
överföring till tredje land gäller heller inte om den registrerade har lämnat sitt samtycke till 
överföringen.  
 
Tidigare har personuppgifter som publicerats öppet på en webbplats ansetts bli överförda till 
tredje land och således omfattas av 33 §. EG-domstolen har emellertid i en dom den 6 
november 2003 (mål C-101/01) slagit fast att det inte föreligger någon "överföring av ... 
uppgifter till tredje land" i den mening som avses i artikel 25 i direktiv 95/46 när en person 
som befinner sig i en medlemsstat lägger ut personuppgifter på en hemsida på Internet som är 
lagrad hos en fysisk eller juridisk person som har den webbplats där sidan kan konsulteras 
och som är etablerad i samma medlemsstat eller i en annan medlemsstat, varvid uppgifterna 
blir åtkomliga för alla som kopplar upp sig på Internet, inklusive personer i tredje land. 
Eftersom bestämmelserna om överföring av personuppgifter till tredje land i 
personuppgiftslagen skall tolkas på samma sätt som bestämmelserna i det aktuella EG-
direktivet, räknas det inte som överföring till tredje land när en person i Sverige lägger ut 
uppgifter på en webbplats på Internet som lagras hos en Internetleverantör som är etablerad 
inom EU. 
 
Även om uppgifter på en webbplats på Internet inte anses som överföring till tredje land bör 
man vara försiktig med vad som publiceras där eftersom den intresseavvägning som skall 
göras enligt 10 § f i många fall leder till att den enskildes intresse av skydd mot kränkning av 
den personliga integriteten väger tyngst när uppgifterna får en så stor spridning som de får på 
Internet. Datainspektion har angett att exempelvis namn, befattning samt telefonnummer och 
e-postadress på arbetet kan publiceras på en webbplats utan samtycke. Icke-harmlösa 
uppgifter kan vara t ex hemadress, hemtelefonnummer och fotografier; både personliga 
fotografier och festfotografier. För att få publicera icke-harmlösa uppgifter på en webbplats 
krävs att den enskilde har lämnat sitt samtycke eller att publiceringen är nödvändig för att bl a 

 
45
fullgöra ett avtal eller för att vitala intressen för enskilde skall kunna skyddas.  
 
36 § personuppgiftslagen innehåller en bestämmelse om att behandling av personuppgifter 
som är helt eller delvis automatiserad skall anmälas till Datainspektionen (enligt 4 § 
personuppgiftsförordningen gäller anmälningsskyldigheten inte för behandling av 
personuppgifter i löpande text). En sådan anmälan behöver emellertid inte göras om den 
personuppgiftsansvarige har utsett ett personuppgiftsombud. Uppsala universitet har utsett 
Magnus Hallberg vid juridiska avdelningen till personuppgiftsombud (box 256, 751 05 
Uppsala, tel 018-471 17 14, e-post xxxxxx.xxxxxxxx@xxxx.xx.xx). 
 
Personuppgiftsombudets uppgift är att självständigt se till att den personuppgiftsansvarige 
behandlar personuppgifter på ett lagligt och korrekt sätt och i enlighet med god sed samt 
påpeka eventuella brister. Personuppgiftsombudet skall vidare för universitetets räkning föra 
en förteckning över alla behandlingar/register som skulle ha omfattats av 
anmälningsskyldighet till Datainspektionen om ombudet inte funnits. Det är därför viktigt att 
sådan anmälan i stället görs till personuppgiftsombudet. Universitetets personuppgiftsombud 
skall också dels samråda med Datainspektionen vid oklarhet hur personuppgiftslagens 
bestämmelser skall tillämpas, dels hjälpa enskilda registrerade i det fall något fel har skett i 
samband behandling av personuppgifter. 
 
Automatiserade behandlingar av personuppgifter om genetiska anlag som framkommit efter 
genetisk undersökning skall anmälas till Datainspektionen för förhandskontroll även om det 
utsetts ett personuppgiftsombud. 
 
Personuppgiftslagen innehåller slutligen vissa bestämmelser om skadestånd och straff. Enligt 
48 § skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av 
den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har 
orsakat. 49 § föreskriver böter eller fängelse för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet 
bl a behandlar känsliga personuppgifter i strid med lagen eller för över uppgifter till tredje 
land i strid med lagen. 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
46
Arkivering 
 
 
Vad skall vi lämna till eftervärlden? Och hur? Vad säger arkivlagen? 
  
I vårt arbete omges vi av en mängd allmänna handlingar, handlingar som vi förväntas hålla  
ordning på för effektivitetens skull och för att kunna tillgodose det medborgerliga 
insynskravet. Vad en allmän handling eller uppgift egentligen är och hur man avgränsar den 
mot det privata har behandlats tidigare i denna skrift, liksom att den kan skyddas mot insyn 
genom sekretesslagen och att den helt enkelt kan vara förbjuden att skapa enligt 
personuppgiftslagen. 
 
Handhavandet av allmänna handlingarna regleras av arkivlagen (SFS 1990:782) och 
arkivförordningen (SFS 1991:446) samt genom fortlöpande detaljföreskrifter från riksarkivet 
(RA-FS). Svensk författningssamling, SFS, finns tillgänglig på nätet i ständigt uppdaterade 
versioner (http://www.notisum.se). Riksarkivets föreskrifter, RA-FS, har utkommit sedan 
1991 Dessa kan antingen rekvireras från Fritzes i Stockholm eller hämtas hem från nätet 
(http://www.ra.se/ra/foreskrifter.html). Några av de för oss viktigaste kan nämnas redan här. 
En av dessa är RA-FS 1997:6, som gäller gallring av handlingar av tillfällig eller ringa 
betydelse. Den har under benämningen gallringskungörelsen funnits i tidigare skepnader 
sedan 1954 och är ett viktigt styrinstrument för oss när vi skall skilja agnarna från vetet. Vid 
sidan av denna har Riksarkivet utfärdat speciella gallringsbeslut för vissa myndigheter, 
gallringsbeslut som alltjämt äger giltighet. De betecknas RA-MS och även de går att laddas 
ner från nätet (http://www.ra.se/ra/foreskrifter.html). 
 
Utöver detta regelverk finns lokala direktiv angående ansvaret och skötseln av universitetets 
olika institutionsarkiv och liknande. Ett viktigt sådant är rektorsbeslutet 7496/75, som innebär 
att prefekten/föreståndaren är ansvarig för institutionens/inrättningens arkivvård. Vid varje 
institution/inrättning skall också finnas en eller flera arkivföreståndare som exekutivt handhar 
och svarar för arkivbildningen. Denna angelägenhet har framhållits i rektorsämbetets 
skrivelse 1977-02-01 och rektors brev 1998-05-25. 
Författningstexterna på arkivområdet är många och innehållsrika. De berättar om vad vi skall 
bevara för evigt och vad vi skall gallra efter en viss tid, vilka informationsbärare vi kan 
använda, hur vi skall förvara materialet och på vilket sätt vi skall redovisa det. 
 
Låt oss börja med frågan vad som skall sparas för all framtid och varför. I arkivlagen slås fast 
att ”myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet” (3 §). Där står det också att 
arkiven ”skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser  
1. rätten att ta del av allmänna handlingar,  
2. behovet av information för rättskipningen och förvaltningen,  
3. och forskningens behov.” 
Lagen medger dock gallring i arkivet (10 §), men under förutsättning att det som lämnas till 
evigheten kan tillgodose de angivna ändamålen. Logiken i detta visavi punkt 1 får väl tolkas 
så att man alltid skall kunna ta del av det som finns kvar. Svaret på frågan vad vi skall lämna 
till den definitiva kvarlåtenskapen är således egentligen: Vad får vi kasta? 
 
Den ovan nämnda, generellt giltiga gallringskungörelsen (RA-FS 1997:6) uttrycker 
grundvalarna för vårt ställningstagande. Under iakttagande av vad som sägs i arkivlagen skall 
vi gallra allmänna handlingar som är av tillfällig eller ringa betydelse för vår verksamhet. 
Vårt avgörande av vad som är av tillfällig eller ringa betydelse skall ske med hänsyn till de 

 
47
bevarandemål som anges. För universitetens och högskolornas vidkommande är det 
dokumentationen av undervisningen och forskningen som står i förgrunden. Sett i ett långt 
framtidsperspektiv är det de vetenskapliga idéerna och deras spridning – men även de 
personliga insatserna och gärningarna som är knutna till detta – som främst kommer att 
intressera forskarna inom historievetenskapens olika grenar. 
 
Till vår vidare hjälp vid utgallringen av det som får anses oväsentligt har som nämnts en rad 
skräddarsydda gallringsbeslut utfärdats. De gäller först och främst de stora datorbaserade 
system för studiegång, ekonomisk redovisning och personaladministration (f.n. UPPDOK, 
COSMOS och PRIMULA). Det som skall sparas i institutionsarkiven av dessa kategorier är 
för UPDOKs del egentligen bara utdatalistor gällande betygen på hel kurs och på prov (i 
separata serier) samt betygsändring (RA-MS 2001:50). I COSMOMS-systemet behålls 
ingenting slutgiltigt på institutionerna, men för den ekonomiska dokumentationen som sådan 
gäller arkivering av kontantjournaler samt kontrakt, gåvobrev och uppdragsavtal upp till 75 
000 kronor. Vad de anställdas eftermälen beträffar sker all historisk dokumentation centralt i 
våra matriklar. 
 
RA-MS 2001:50 innehåller även ett viktigt gallringsbeslut som med en femårsfrist tillåter 
utgallring av skrivelser från – men även till – universitetsförvaltningen. Anledningen är att 
dessa företrädesvis administrativa handlingar i mångt och mycket sparas centralt. Gallring bör 
ju även i detta avseende ske med ett visst förbehåll för det som är särskilt belysande vad 
gäller arkivbildarens verksamhet. Gallringsbeslut finns också för inlämnade skrivningar, som 
kan återlämnas till de studerande eller kastas efter ett år (RA-MS 2001:50). Observera dock 
att själva skrivningsformuläret skall arkiveras. Ansökningar till stipendier, 
examensutfärdande och olika utbildningar gallras även de enligt RA-MS 2001:50. Ett särskilt 
gallringsbeslut gällande forskningsmaterial har utarbetats av riksarkivet (RA-FS 2002:1). 
 
Med gallringskungörelsen och de olika gallringsbesluten som utgångspunkt kan en 
operationell lista göras över de handlingar som varje institution skall bevara för evigt eller 
gallra. En sådan, med benämningen Institutionens arkiveringsguide, finns sedan decennier att 
rekvirera från Universitetsarkivet och finns nog att tillgå på alla institutioner och avdelningar. 
Arkivredovisning är lagstadgad (6 § arkivlagen). Den skall omfatta ”dels en arkivbeskrivning 
som ger information om vilka slag handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur 
arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning”. 
 
Riksarkivet, som är inspekterande och kontrollerande arkivmyndighet, har emellertid godkänt 
att universitetets institutioner, som har ett likartat material, redovisar de utgallringsbara 
serierna i ett sammanhang och å en sida, vilket innebär en avsevärd förenkling. Observera 
dock att det för varje institution även skall finnas ett tillämpningsbeslut av 
gallringskungörelsen och övriga gallringsföreskrifter (RA-FS 1997:6, 5 §), vilket förslagsvis 
kan upprättas med utgångspunkt från ovannämnda gallringslista. Det är tillrådigt att detta 
beslut även upptar gallring av e-post och loggar för e-post. Jämför vad sagts i tidigare avsnitt 
om e-post. 
 
Någon egentlig arkivläggning med numrerade volymer och särskilda förteckningsblad 
behöver sammanfattningsvis inte ske när det gäller utgallringsbart material. Det räcker om vi 
håller god ordning på det och förvarar det på ett betryggande sätt allt efter omständigheterna. 
I anslutning till detta kan framhållas att arkivreglementet till sin konstruktion egentligen inte 
begär att vissa typer av handlingar skall finnas, bara vad vi skall göra med dem som verkligen 
finns. 
 

 
48
För det som är förbestämt till kulturarvet gäller det följdriktigt att slå vakt om den fysiska 
hållbarheten. Informationsbärarens art och beskaffenhet är med andra ord av stor betydelse 
för varaktigheten. Papper duger, liksom magnetband, film optiska skivor, men de skall vara 
av föreskriven kvalité och tillverkningstyp. 
 
Papperet är numera inga problem. Vårt vanliga kopieringspapper, som inköps centralt, är ett 
godkänt så kallat åldringsbeständigt papper. Tror man att det skall slitas hårt på pappret i 
framtiden, så väljer man arkivbeständigt, 80 eller 100 gramsvenskt arkivpapper (RA-FS 
1991:10). Står man inför valet av en annan av de nämnda, godkända informationsbärarna – 
compact disc är ännu inte godkänt av riksarkivet – så är det många föreskrifter med specifika, 
tekniska krav som måste följas. Se vidare det tidigare avsnittet om arkivering av elektroniska 
handlingar. 
 
Förpackningen och förvaringen är också viktiga garanter mot en hotande historielöshet. 
Dammtäta och syrafria arkivkartonger med rätt PH-värde är det gängse emballaget vid 
arkivläggning – det till en femtedel av den frigjorda pärmens kostnad. Arkivhandlingar skall 
förvaras i särskild och av Riksarkivet godkänd arkivlokal eller för en viss tid i godkända 
arkivskåp (RA-FS 1997:3). Så säkrar vi kvarlåtenskapen. 
 
För unga och nystartade institutioner och inrättningar gäller det att lägga grunden väl, gärna 
med en arkivbildningsplan, som reglerar dokumenthanteringen alltifrån källan. 
Arkivbildningsplanen är naturligtvis att rekommendera i alla sammanhang även för de många 
institutioner som har sin upprinnelse i 1940- och 1950-talen. Flera av de laborativa 
institutioner har nu över sekelgamla arkiv, en dokumentation väl värd att slå vakt om, vårda 
och förmera. 
 
Universitetsarkivet i dess helhet är betydligt äldre. Dess äldsta handling är instiftelsebrevet 
från 1477, som nu visas på Museum Gustavianum. Den verkliga ansvällningen av handlingar 
börjar dock med det betydelsefulla året 1624, då Gustav II Adolf till universitetet donerade 
inemot 400 av sina egna arvegods i Uppland och Västmanland för dess expansion och 
framtida försörjning. 
 
Universitetsarkivet består egentligen av många olika arkiv, som räntkammararkivet, 
kansliarkivet, nio fakultetsarkiv och över 100 institutionsarkiv. De senare, av vilka de allra 
flesta som sagt endast har 1900-talshandlingar, förvarar med få undantag sina arkiv själva. 
Kansli- och fakultetsarkiven fram till 1964 är deponerade i universitetsbiblioteket, medan 
senare handlingar i dessa arkiv samt räntkammararkivet fr.o.m. 1477 och framåt förvaras i 
universitetshusets lokaler. Arkiven berättar om forskningen och undervisningen, om 
studenterna, om administrationen och sist men inte minst, om de 400 akademigårdarna. 
 
Beståndet omfattar ca 3000 hyllmeter och utgörs av protokoll från konsistoriet, styrelser och 
nämnder av olika slag, forskningsmaterial, matriklar, student- och 
undervisningsdokumentation, räkenskaper, korrespondensserier och mycket annat. I 
universitetsarkivet finns även ca 4000 kartor och ritningar. 
 
Gårdshandlingar alltifrån 1624 är ett unikt dokument och omfattande material med 
arrendehandlingar, med husesynsprotokoll från 1740-talet med pergamentskartor från 1660-
talet och storskifteskartor från 1700-talet, med boskapslängder och restantieräkenskaper, för 
att nämna några exempel. I UUA ingår också Sätra Brunns arkiv.    
 


 
49
 
Arkivering av digitala handlingar 
 
Den traditionella arkivteorin har utgått från ett bevarande av fysiska enheter och strukturer. 
En myndighets ärendehandläggning har kunnat speglas genom ett bevarande av handlingarna 
i en bestämd fysisk ordning. Med dagens teknik ersätts den fysiska ordningen i allt högre grad 
av logiska samband. Vidare har ett bevarande av de fysiska handlingarna ersatts av ett 
bevarande av informationsinnehållet genom en överföring till nya databärare och medier. 
Övergången till IT har medfört att information bevaras genom överföring; t ex från hårddisk 
till bandkassett eller från papper till optisk skiva. När bevarande sker på detta sätt blir rutiner 
och kontroller i samband med överföringen avgörande om läsbarhet och andra kvaliteter hos 
en handling skall kunna bevaras. Vid många slags överföringar finns det risker för 
informationsförluster, vilket kan leda till att den ursprungliga handlingen inte får förstöras. 
 
Långtidslagring av elektroniska handlingar ställer andra krav på myndigheterna än det 
traditionella arkivmaterialet. För att läsbarheten hos handlingarna inte skall gå förlorad krävs 
att de framställs med material som medger konvertering och överföring till nya databärare 
under hela bevarandetiden. I Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd om ADB-
upptagningar (RA-FS 2003:2) finns angivet att myndigheter antingen skall välja magnetiska 
eller optiska databärare för långtidslagring av ADB-upptagningar.  
 
I Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd om överlämnande av ADB-upptagningar till 
Riksarkivet och landsarkiven (RA-FS 2003:3) framgår att all förstöring av allmänna 
handlingar och uppgifter i allmänna handlingar utgör gallring. Detta gäller även om data 
dessförinnan har förts över till en ny databärare, om överföring medför förlust av information 
eller sökmöjligheter eller möjligheter att fastställa en handlings autenticitet. Sådana åtgärder 
får inte vidtas utan särskilt beslut, som har stöd i lag, förordning eller myndighetsföreskrifter. 
Vidare har det införts krav på rutinerna för överföring av handlingar mellan olika databärare 
för att minimera förlusterna av bl a läsligheten. 
 
Råd i arkivfrågor, mallar för datorhantering, kopior av föreskrifter m.m. får Du om Du vänder 
Dig till Universitetsarkivet, Box 256, 751 05 Uppsala. Tel: 018/4711716. E-post: 
xxxxx.xxxxxxxx@xxxx.xx.xx 
  

Document Outline